22/9
Jag vet att jag inte borde göra detta, men jag känner att jag måste. Jag måste förklara mig för att folk som läser detta kanske tänker om litegrann och inte bara dömmer mig för det som syns utåt.
Jag och Marcus har gjort slut, men det handlar inte om att jag inte tyckte om honom eller att han gjorde fel på något sätt utan jag märkte helt enkelt att jag hade mer känslor för någon annan.
Jag har varit ärlig från första början, inte varit otrogen eller otrevlig mot någon på något sätt. Jag har själv tagit väldigt illa vid mig för mina känslor, försökt dölja dom och hoppas på att det ska bli bättre på något sätt. Men förr eller senare kommer det fram, och det har de nu gjort. Jag kan inte hjälpa vad jag känner, och jag anser att det snällaste man då kan göra är att vara ärlig mot sigsjälv och mot andra.
Jag kan inte vara i ett förhållande där jag inte känner att det är rätt. Det är inte okej för varken mig eller min partner.
Och ja, jag och David ska flytta ihop. Ni kanske tycker att det låter förhastat, konstigt, elakt.. Kalla det vad ni vill, men detta är mitt liv som jag måste leva. Vilket liv lever man annars? Om man inte är ärlig mot sigsjälv? Marcus är en jättefin och jättego kille som förtjänar det allra bästa, och om jag inte är tjejen som ska ge honom det han ska ha så är det inte rätt av mig att hålla på det. Det kan låta hårt och kallt, men det är så jag känner. Och jag menar inte alls att vara elak på något sätt.
Folk som vet hela historien och som känner mig vet att jag har tagit väldigt illa vid mig och mått hemskt dåligt över detta, jag har försökt på alla sätt att göra det mindre smärtsamt för alla.
Jag vet också att det nästan är en teknisk omöjlighet när det handlar om känslor, självklart blir man sårad och förbannad när man blir lämnad. Och det är ingenting konstigt, jag accepterar det.
Men jag kan tyärr inte ändra på vad jag känner, lika lite som jag kan ändra på vad någon annan känner... Jag behöver göra detta, med mitt liv.
Folk säger säkert att dom inte dömer, men det är då väldigt konstigt tycker jag att folk som jag trott varit mina kompisar inte ens hört av sig för att kolla min sida av historien. Detta är självklart ingenting jag begär, men då hoppas jag inte att folk dömer mig utifrån det.
Jag begär heller inte att folk ska förstå, för det gör jag knappt själv, varken jag eller david trodde i våran vildaste fantasi att det någonsin skulle bli såhär. Och jag vill också klargöra att han aldrig gjorde någonting för att påverka mitt beslut, detta är jag och endast jag...
Jag hoppas nu att ni har fått lite mer förståelse, eller kanske åtminstonde tänker om litegranna när ni läser detta, och om ni inte gjort det.. Så är jag hemskt ledsen..
Jag och Marcus har gjort slut, men det handlar inte om att jag inte tyckte om honom eller att han gjorde fel på något sätt utan jag märkte helt enkelt att jag hade mer känslor för någon annan.
Jag har varit ärlig från första början, inte varit otrogen eller otrevlig mot någon på något sätt. Jag har själv tagit väldigt illa vid mig för mina känslor, försökt dölja dom och hoppas på att det ska bli bättre på något sätt. Men förr eller senare kommer det fram, och det har de nu gjort. Jag kan inte hjälpa vad jag känner, och jag anser att det snällaste man då kan göra är att vara ärlig mot sigsjälv och mot andra.
Jag kan inte vara i ett förhållande där jag inte känner att det är rätt. Det är inte okej för varken mig eller min partner.
Och ja, jag och David ska flytta ihop. Ni kanske tycker att det låter förhastat, konstigt, elakt.. Kalla det vad ni vill, men detta är mitt liv som jag måste leva. Vilket liv lever man annars? Om man inte är ärlig mot sigsjälv? Marcus är en jättefin och jättego kille som förtjänar det allra bästa, och om jag inte är tjejen som ska ge honom det han ska ha så är det inte rätt av mig att hålla på det. Det kan låta hårt och kallt, men det är så jag känner. Och jag menar inte alls att vara elak på något sätt.
Folk som vet hela historien och som känner mig vet att jag har tagit väldigt illa vid mig och mått hemskt dåligt över detta, jag har försökt på alla sätt att göra det mindre smärtsamt för alla.
Jag vet också att det nästan är en teknisk omöjlighet när det handlar om känslor, självklart blir man sårad och förbannad när man blir lämnad. Och det är ingenting konstigt, jag accepterar det.
Men jag kan tyärr inte ändra på vad jag känner, lika lite som jag kan ändra på vad någon annan känner... Jag behöver göra detta, med mitt liv.
Folk säger säkert att dom inte dömer, men det är då väldigt konstigt tycker jag att folk som jag trott varit mina kompisar inte ens hört av sig för att kolla min sida av historien. Detta är självklart ingenting jag begär, men då hoppas jag inte att folk dömer mig utifrån det.
Jag begär heller inte att folk ska förstå, för det gör jag knappt själv, varken jag eller david trodde i våran vildaste fantasi att det någonsin skulle bli såhär. Och jag vill också klargöra att han aldrig gjorde någonting för att påverka mitt beslut, detta är jag och endast jag...
Jag hoppas nu att ni har fått lite mer förståelse, eller kanske åtminstonde tänker om litegranna när ni läser detta, och om ni inte gjort det.. Så är jag hemskt ledsen..
Vi tror att vi förstår, när vi har hört hälften
Kommentarer
Trackback
