saaanniii

Känner att jag har dämpat av på bloggsidan ganska ordentligt, jag har väl ingen motivation att skriva längre känns det som. Jag har så mycket i skallen så jag vet knappt vad jag ska skriva just nu, även om jag vill skriva någonting.

Jag har funderat på en sak. Vad är det som gör att människor aldrig är nöjda? Varför är aldrig människor nöjda med det dom har, utan de ständigt söker efter mer?

Peew.. Eftermiddagen har bestått av ensamhet då min älskade har varit på jobbet. Detta har inneburit en springtur, plugg, en lång dusch, plock av ögonbrynen (som behövde det så desperat så att snart hade jag fått namnge dom) och bara allmänt mys.

Aaah! Äntligen har man börjat komma iordning här, lägenheten är nästan klar (vad jag menar med nästan är totalt en definitionsfråga) och jag trivs så himla bra. Förutom just nu att grannarna två våningar ovanför oss hade fest igår vilket har resulterat i lite fina fimpar och spyor på våran balkong.

Ville bara lägga upp lite bilder på mina älsklingar med tanke på tidigare inlägg.

Treneke


Indira


Chica

Bonzo

Pepsi

Ior

Humle

Samantha (omusklad pga skada, :()

Världens bästa Explosiv <3


Det vara alla djuren, at the moment.. ^^

Jag är så fruktansvärt dålig på att uppdatera, jag ber om ursäkt för det. Men ibland i livet så har man helt enkelt så mycket att göra att man själv inte hinner med. Känns som att jag springer ett lopp med migsjälv, och förlorar. Jag tror att många av er som läser detta känner igen sig själva.
Detta behöver inte alltid ha en negativ betoning, det är inte det som hela grejen handlar om. Utan att mycket händer på samma gång, och man kan inte riktigt ta in alla nya intryck samtidigt utan man kanske måste sätta sig ner ett tag och bara fundera på vad i hela fridens namn man håller på med egentligen.

Så har det varit för mig ett tag nu, mycket, nästan alldeles för mycket har hänt under en kort period och jag tror att jag har haft svårt att ta in alla nya intryck och samtidigt göra det bästa av det.
Jag är en hopplös ödes"troare" eller vad man ska säga, jag tror på ödet och jag tror på att allt som händer, händer av en anledning.
Människor blir inte straffade av högre ting, vi kan inte alltid skylla allt på gud, allah eller vilket högre väsen man än tror på.
Vi på denna jord föddes med ett sunt förnuft, och jag personligen tror på att vi testas, för att se om vi kan klara av det. Och vissa människor gör det, och vissa gör det inte.
Är det inte konstigt ändå? Hur mycket vi kan skylla på andra istället för att bara erkänna att man själv gör fel? Att det ändå gått så långt att man skyller på högre makter när man gör fel?
Jag sitter inte och skriver detta för att göra värsta gudspredikan, det är inte det som hela saken handlar om. Utan bara själva grejen att vi kan tänka själva! Vi kan bestämma själva! Självklart har djur också en egen åsikt och uppfattning om saker och ting, det tror jag benhårt på. MEN! Så som världen ser ut idag så är det människorna som styr. (Tyvärr?) Och vi är smartare än att förstöra våran natur och förinta varandra.
Jag tror inte att våra högre väsen trodde detta när dom gav oss GÅVAN att kunna tänka själva.

Det är upp till oss hur vi vill att våran omgivning ska se ut, det är upp till oss hur vi vill att andra människor ska se på oss.
Jag vill inte att när jag kommer till ett annat land och presenterar mig som svensk att folk ska rynka på näsan. Jag vill kunna sträcka på mig, vara stolt över att vara svensk. Så som jag tror att alla människor på denna jord vill kunna vara stolta över sin nationalitet, över sitt ursprung. Inte på nått patriotiskt eller rasistiskt sätt, missförstå mig rätt. Man kan vara stolt över sitt ursprung utan att döma eller hata andras. Förstår ni?

Jag själv är stolt över att vara svensk, inte i alla anseenden då jag kan tycka att svenskar gör eller tycker fel. Men på de flesta punkterna är jag stolt över att vara svensk, och om jag träffar en person från ett annat ursprung så blir jag inte fördomsfull eller reserverad. Jag blir nyfiken, jag vill veta mer om hur andra människor lever. Men vi får nog också acceptera att inte alla kan få som dom vill här i världen, vi måste kunna mötas och kompromissa så alla som bor i samma land kan få känna sig hörda!
Man kan vara flera nationaliteter, en person som kommer från t.ex. Iran, kan vara iranier i grund och botten och ska få kunna vara stolt över det, och fortfarande vara svensk! Alla är vi människor. Eller hur?

Jag blir bara ledsen av allt hat och fördömande som finns i denhär världen, har vi inte kommit längre än så på mer än 2000 år? Då är det nästan synd om oss människor.
Har ni inte tänkt på det? Att det är bara vi människor som är så fruktansvärt elaka mot varandra? Tänk tillexempel på vissa gäng, religionskrig, misshandel, våldtäkter..? Allt detta som sker, gör vi mot våran egna ras! Vårat eget kött och blod.
Alla kan inte tänka och tycka likadant, det förstår jag också.
Men varför kan vi inte acceptera varandras olikheter?
Måste man "utrota" den parten som tycker olika?

Sen en annan sak som jag blir väldigt arg, ledsen och frustrerad på. Det är djurförsök. Jag blir så arg på migsjälv att jag inte kan uttrycka i vanliga ord utan en massa svordomar och fördömande ord vad jag tycker om detta. Där har vi återigen ett tecken på hur korttänka vi kan vara. Vi har kommit SÅ långt inom forskning och läkemedel osv. så jag tror starkt på att vi hade kunnat klara oss utan detta. 
Varför spruta in provsubstanser i försvarslösa djur? Hur kan man leva med en sådan dubbelmoral att man kan med att kela och gosa med sitt djur hemma, för att sedan kanske.. gå till jobbet och spruta in nya medel i hundar, kaniner, you name it. För att sedan komma hem och kela med sin, låt oss säga hund, igen? Hur kan man ha sådan dubbelmoral?
Jag blir så ledsen att det känns som att mitt hjärta ska stanna i bröstet på mig. Låt oss kämpa tillsammans, vi behöver inte djurförsök. Låt oss alla tillsammans visa att mänskligheten har kommit längre, att vi är starkare än så. Vi behöver inte ge oss på det försvarslösa.
För vad vore våran värld utan det vi tycker mest om? I mitt fall är en värld utan djur otänkbar.

Låt oss tänka större, låt oss vara värdsliga.

Låt oss visa att människan är värdig att styra jorden.



Humle, mitt hjärtas prins. Den bästa

Jag har tänkt på en sak.. Att folk orkar bråka! Att folk orkar lägga energi på att vara osams och bittra! Jag säger inte att man kan komma överens med alla. För det är omöjligt.

Alla kan inte älska dig, och du kan inte älska alla!

Så är det. M E N! Om man har en partner, som man sägs älska. Varför är man otrevlig mot den? Varför vill man inte vara med den personen?
Hur många har inte ni hört som säger "min kille gör si.." eller "min tjej gör så.."; dom är alltid trötta på varandra. Vilket resulterar i gnällgnällgnäll och återigen gnäll. Men gör dom slut? Å nej! Varför kan man fråga sig?

"För att han/hon är den rätta för mig, det ska bara vara vi två"

Underbart, underbart att känna och få uppleva sådan kärlek. Men så som du beskriver din pojk/flickvän verkar det vara den värsta personen i hela världen? Hur går den ekvationen ihop? Jag förstår inte... Kanske jag är trög men..

Om man älskar någon så mycket som man säger älska den personen, ska man inte vårda den bättre än någonting annat då? Som att den vore en väldigt sällsynt juvel som man bara hittar en gång i livet? Om jag vet att min partner gillar något speciellt hos mig (som t.ex. att jag lagar väldigt god mat) ^^ så kan väl jag ställa upp och göra det för honom då? Så gör han någonting annat för mig istället.
Istället för att ha attityden "men det är ju alltid jag som lagar mat, kan inte du göra det någonggång?".. Hur skulle stämningen mellan oss bli då? Någonting som man hade velat ha? En trevlig och mysig stämning som alla har rätt att komma hem till? Knappast troligt.

Så varför inte vårda varandra? Man har ändå ett förhållande, och om ens partner är så himla pest och pina hela tiden. Gör det rätta för bägge två, avsluta den och gå vidare åt varsit håll.
Innan man har förstört varandra helt.

Varma, goa och kramiga hälsningar från en Sanna som anser att vi iallafall borde FÖRSÖKA hålla sams med människorna vi påstår oss älska

Long time no see. Satt och skrev ett inlägg nere i Åhus men precis när jag tryckte på knappen "publicera" så la internet av. Och allt jag skrivit försvann.
Fann då tyvärr ingen lust att sätta mig och skriva om allting.

Jag har varit i Åhus som sagt, på handbollscup med D.s systerdotter Elin, underbar människa, känner henne mycket väl ^^
Var där nere med underbara familjen Kihl då som sagt, sovit med ett monster och bränt sönder ryggen. 4 underbara dagar, och om jag får chansen så åker jag lätt med nästa år också. Då kanske.. I en egen stuga ^^ hahah!

Har även kommit in på Sjuksköterskelinjen och vill nu meddela att jag och David ska flytta ihop igen. 
En ny start, ett nytt liv. Jag måste ha detta. Jag klarar inte av att leva i det gamla, det besvikna.

Om det har setts som att jag har gjort ett val och valt bort något annat så ber jag om.. Nej föressten, varför ska jag be om ursäkt? Varför ska jag ursäkta mig för att försöka vara lycklig? Kan inte folk le med mig och säga grattis?
Oj nej, så är det inte! Varför vara lycklig när man kan vara olycklig? Varför VÄLJA lycka när man kan leva i martyritet och självhatande?
Varför ska man vara glad och leende, men ändå hela tiden säga "jag är ledsen på insidan".

Varför väljer man att vara olycklig?

Jag har valt bort det nu, livet är alldeles för kort för att vara bitter och tycka synd om sigsjälv. Om saker och ting händer, och folk inte väljer att höra min version av det som hänt. Så är det deras problem, jag tycker bara att det är tråkigt när folk skaffar sig en uppfattning om saker jag gjort, utan att höra med mig först.
Det finns alltid två sidor av en historia.

Alltid.

Jag ska börja om. Ny stad, ny lägenhet, nytt folk. Allting som jag behöver just nu. Och tyvärr, ju mer jag tänker på det som hänt, ju mindre tråkigt tycker jag det är. Just nu tycker jag nog bara att det är fruktansvärt tragiskt att det blivit såhär. För att jag trodde väl att det betydde mer. Men det som inte dödar härdar! Jag kan inte gå runt och fundera på det. Jag kommer tillbaka, jag mår bra. Jag har folk som stöttar mig, och det betyder allt.

Och min familj, mamma, christer, frida, elenore, lisa, pappa och ylva. Som stöttat mig igenom allt detta, som hjälper mig att se saker och ting från ett annat håll. Ni ligger mig varmt om hjärtat.
Likaså som familjen K, min andra familj, som alltid får mig att skratta och som alltid tyckt om mig för den knasiga, skrattiga, bossiga, besserwissriga tjej som jag är :)
Allt det som gör mig till mig.

Tack

Följ mig på www.norrlandochvi.blogg.se



under vecka 26 istället där det kommer vara många uppdateringar och roliga bilder!! WE NO SPEAK AMERICANO!!!

Jag vet att jag redan skrivit ett inlägg idag.. Men jag måste bara få skriva av mig.. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Jag försöker sätta mig in i CC:s senario, tänk att förlora den som man älskar mest.
Det kan vara ens son, dotter, pojk/flickvän, mamma, pappa, syskon, husdjur.. Vad som helst.
Tänk att den personen som står bredvid dig idag, som skrattar med dig idag och som finns där med dig idag, är borta imorgon.
Allt som finns kvar är minnen. Och deras saker. Alla saker som man kan förknippa med den personen, bilder man kan se på den personen. Men man kan aldrig mer få se, få röra, få höra eller känna den personen.
Vad gör man?

Vad skulle jag göra..?

Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina närmaste. Mitt liv. Det skulle vara som att en del av mig dog.. Och det kanske den gör? Den delen kanske aldrig kommer tillbaka, man blir inte den hela människan man varit innan. Jag hade aldrig blivit.. Jag.. igen.
Hade jag kunnat gå vidare? Hade jag varit tvungen att gå vidare? Eller hade jag valt att gömma mig i det förgångna, att strunta i morgondagen. Ingenting spelar någon roll längre. Hade jag blivit sån? Jag vill inte veta. Jag vill aldrig förlora dem som står mig närmast. Men ingen vet vilka änglar gud väljer att ta tillbaka imorgon?

Vad ska man göra då? Jag försöker att älska idag, för ingen vet. Jag tänker inte ta risken. Jag vill inte vara ovän med någon, tänk om den personen inte finns imorgon och vi har gått och lagt sig som ovänner? Nejtack.
Det finns alltid människor man inte kommer överens med, så funkar livet. Men man ska aldrig önska andra olycka.
Jag försöker ta tillvara på idag, älska dom som är mig nära. Ta tillvara på tiden med dom. Livet är alldeles för kort för att bråka, söka osämja.

Ju starkare jag blir i migsjälv, ju mer inser jag detta. Det är så lätt att stöta bort människor för att man inte vill bli sårad. Men ack så mycket svårare att bjuda in människor, vilja älska. Hur kommer det sig?
Självklart gör det ont att bli sårad, sviken, förrådd. Men samtidigt, finns det ingenting härligare än att umgås med folk man tycker om. Man finner en känsla av ro och kärlek som är svår att hitta någon annanstans.
Som jag inte skulle vilja byta bort för någonting i världen.

Det finns så många som har förlorat någon som de älskat, som stått dem nära, som skulle ge allt i världen för att få tillbaka den personen (eller djuret) bara för en dag. En kväll, en timma! Kanske för att ställa allt tillrätta eller bara för att kunna röra och prata med den personen en sista gång, för att kunna säga adjö, förlåt, hej eller "jag älskar dig" en sista gång.
Och här sitter vi, utan att veta hur mycket tid vi har kvar på jorden. Och skapar bråk och osämja. Varför? Varför kan inte världen leva i såpass mycket kärlek vi bara kan? Alla kan inte komma överens, men man behöver inte bråka.

Bara en tanke som slog mig såhär på måndagskvällen efter att ha suttit och tittat igenom Marcus minnessida och tänt ett ljus för honom.
CC saknar dig, och jag vet att det inte går en dag utan att han tänker på dig. Alla fina stunder ni hade tillsammans och att ni fick alldeles för lite tid. Jag önskar att jag kunde ge det till er. Kanske en kväll, en dag, en vecka. Jag hade tagit vad jag hade kunnat för att ge dig tillbaka till honom.

Ingen människa ska behöva uppleva det som han gjort

Så jag ber dig, snälla Marcus. Visa någonting för oss, visa att du finns här bland oss och hjälper din pappa när han behöver det, när inte våra medel hjälper till längre. När hjälpen han söker finns bortom våra gränser. Visa din kärlek då och hjälp honom på vägen tills ni ses igen.
Och tills vi ses för första gången, då du kan upplysa mig om hur jag kan hjälpa mina älskade som är kvar på denna jord efter att jag gått bort.
Även om vi aldrig hann träffas så känns det som att du är medlem i min familj, rättare sagt, du ÄR en medlem i min familj. Och jag vill gärna höra mer historier om dig, om hur fantastisk du var. Och jag tror faktiskt att du var världens bästa son.

Tack för mig

Första juni! De två orden som ligger så fint i min mun. 1 juni. Vet ni vad det innebär? Sommaren är HÄR! Folket börjar röra sig utåt, man grillar, solar, badar.. Man kan rida barbacka!
Åh jag blir alldeles lycklig!
Det är så himla viktigt att göra saker som man tycker om att göra, även om man inte kan göra det hela tiden. Det är sådant som gör en till en bättre människa. Iallafall jag.
Jag har ju till exempel börjat cykla till stallet nu, 1 mil fram och tillbaka. Och nu när det är solsken är det inga problem med den vägen, förutom att det är jobbigt då ^^
Men man kan cykla där, njuta av solen, njuta av livet och veta att man är påväg till en av de bästa platserna på jorden. Stallet!

Jag har nog inte riktigt insett hur mycket hästarna hjälper mig i detta. Det är en plats där jag kan se ut som att jag nyss vaknat. Jag kan sitta i gräset och pussa på en hästmule hela dagen utan problem. Jag kan sitta där och filosofera om livet, jag kan se hur dom rofullt tuggar på ett grässtrå och själva njuter av solens strålar och de välkomnar ofta värmen med ett litet bocksprång och full galopp. Alla som själva håller på med hästar eller njuter av deras underbara natur vet vad jag menar.
Så idag ska Samantha ridas en stund i paddocken, för hon var så himla fin igår så jag kan ta det lite lugnt. Och Explosiv ska också iofs joggas lite i paddocken då hon ska gå Clear Round imorgon på Valsäng 120, 120 så hon kan behöva sina krafter.
Mammas lilla gumma.
Treneke ska gå 120, 130 imorgon med då inte som mig som ryttare. ( aldrig någonsin med mig som ryttare ) då hon inte är en häst som passar mig, plus att hon är syrrans. Kan ju ha någonting med det att göra!

Helgen har varit underbar (igen) då den har tillbringats med alla underbara vänner igen, som alltid. Helt sjukt att man är ett såpass sammansvetsat gäng där alla är välkomna och alla spelar en betydande roll. Ni är bäst av allt och alla.

Nu väntar en korg tvätt på mig och sen cykelturen till stallet i solskenet.
Ha det underbar bra allihopa, och ta hand om varandra. (Notera att om ni känner lite avsaknad av mig finns jag alltid på mobilen, bara så ni vet! hihi )



Jag och Explosiv 120-125 kombination med räcke in, smal oxer ut

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska börja? Jag vet inte riktigt heller vad man ska säga. Eller jo, ett ord.

Projicering.

Ordet som beskriver allt.

Nu lägger jag detta bakom mig och går vidare med mitt.



Tack för mig.

Livet leker för stunden. Jag har insett att jag faktiskt har det mycket bättre än vad jag har haft det pålänge. Mycket tack vare mina vänner, alltså jag kan inte beskriva med ord vad ni betyder för mig!
Aldrig har jag känt mig så trygg och träffat så mycket folk som jag gör med er. Ni är fantastiska.

Sen har jag varit dålig på en sak, jag har inte hälsat Elenore välkommen till familjen :O Så jag säger det nu istället, V Ä L K O M M E N Elenore till familjen Addams. Här finns inga skrupler och ju konstigare, mer vinstlysten, skrattglad och retsam man är, ju mer passar man in :) Här är man inte rädd för nått och det är alltid liv och rörelse hos oss. Inte för att man direkt har något val med zoo:et som bor här. Men ja, du förstår kanske vad jag menar? :)

Om inte annat så har jag funderat över en sak (igen).. Varför njuter inte folk av livet? Jag menar, hallå, solen skiner ute, det är varmt, man kan gå ut med båtarna, grilla på holmarna, umgås med sina underbara vänner, hästarna kan gå ute i stora gräshagen och njuta.. sommaren är här! Men även på vintern kan man njuta, eller hur?!
Man kan åka pulka, skidor, sälen (eller annan skidort), dricka varm choklad, ha snöbollskrig, skridskor? Massa förslag finns för den som är påhittig..
Allt jag försöker säga är att livet är HÄRLIGT! Det finns mycket motgångar, mycket blod svett och tårar. MEN! Om man VILL kan man hitta glädjeämnen i allt! Det finns så mycket att njuta av, så mycket att se, så mycket att göra och uppleva om man bara vill.
Hitta glädjen och drivet inom dig att våga älska och tycka om saker. Våga vara digsjälv. Hitta vänner som vill hjälpa dig och som tycker om dig för just det du är. Digsjälv!
Det är en filosofi jag lever av just nu, och det är så underbar att ha kommit fram till den instikten att det finns människor där ute som tycker om mig för precis den jag är.

Jag måste inte umgås med människor som tycker att jag borde vara någon annan eller bete mig som någonting jag inte är.

Ni vet vilka ni är som jag pratar om, ni som alltid drar ut mig på helgerna och som garanterat ser till att jag inte får sovit någonting någon gång! :) Men jag ÄLSKAR det! Helt underbart, och jag skulle inte byta bort er mot allt guld på denna jord.

Sen blir det NORRLAND till sommaren nu också, vilka är vi just nu, jo nämligen, Jag, Petronella, Jennifer, Frida, Jenny, Jonathan, Martin, Simon, Oscar, Becka, och Bråse! Fick jag med alla nu? Jag blir så förvirrad, är ju så sjukt många och jag är SJUUKT taggad på detta! Fatta vad skoj det kommer bli? En hel vecka med er, sova i tält, bada i sjöar (Martin, sorry men du har inget val:) ), äta.. grillat? haha!: ) Men framför allt är jag mest peppad på att bara få umgås med mer, vara med er och ha riktigt riktigt roligt med er! Vecka 26, 2010 kommer bli oförglömlig! Det säger jag bara!

Jag omges bara av underbara människor


Här sitter jag på tävlingsplats och skaffar mig den snyggaste bonnebrännan i världen. Hejja :D

Satt och läste på en av storbloggarnas blogg förut, en av de mer seriösa bloggerskorna som faktiskt tar upp saker och ting som är VIKTIGA! Hon själv är svensk, men har utländska föräldrar, och ändå, fastän hon är född i sverige, pratar flytande svenska, och är muslim. Så kollar folk snett på henne. Antar att hon inte förstår det svenska språket osv.
Detta gör mig lite arg. Varför dömmer vi svenskar så hårt? Jag själv har absolut ingenting emot invandrare och jag tycker personligen att det kan vara intressant med nya kulturer och nya språk. Vi har att lära av varandra!
Tänk vad intressant, man kan lära sig nya språk, nya kulturer! Massor! Och ändå så bara.. Skiter vi i varandra! Vi behandlar inte varandra med respekt.
Även om relationen är:

Svensk --> Invandrare
Invandrare --> Svensk
Svensk --> Svensk
Invandrare --> Invandrare

Jag håller med om att invandrare måste anpassa sig till det svenska samhället, men vem är det som säger att de inte skulle kunna det och samtidigt ha kvar deras traditioner? Vilka är vi som ska ta ifrån dem deras seder? Det tror jag absolut inte att vi skulle vilja om vi varit tvugna att emigrera. Eller hur?
Vi måste även bjuda in dom i det svenska samhället, inte placera dem i fack eller invandrartäta bostadsområden. Eller bara slussa iväg dem.. Varför kan vi inte bara försöka leva i harmoni och sluta skylla på varandra?
Jag har själv väldigt svårt för invandrare som säger "Jag hatar sverige", men jag har lika svårt för svenskar som säger "Vafan, invandrare gör ingenting här.." ELLER "Vafan, invandrare kommer bara hit och tar våra jobb".. Detta sättet att prata på innebär ju att man aldrig blir nöjd, eller hur?

Jag står på bägge sidorna i denna frågan. Jag kan inte ändra hela samhällets tänk, men jag kan ändra på mitt eget. Och i alla förändringar som sker, måste jag utgå från migsjälv först. Många bäckar små, eller vad är det man brukar säga?

Sen undrar jag, om inte respekten sitter kvar i människan. Vad har vi kvar då?! Varför satte han där uppe oss till världen om vi inte ska älska varandra? Respektera att alla är olika?
Tur är väl det tycker jag, uscha mig vad tråkigt om alla hade varit likadana, tyckt om samma saker och alla hade velat gjort samma saker.

Läste även i en randoms blogg om en bussincident han varit med om. Att några svenska tjejer satt på bussen (han satt bakom) och på bussen kliver en gammal tant. Han reser sig för tanten, gör några av tjejerna det tror ni? Nej! Dom tycker att "aa, men jag kom hit först, tanten får väl skylla sig själv" Eller ja.. det vet jag inte om dom tänkte, men ni förstår vad jag menar. Det är stor brist på respekt i samhället och jag blir så ledsen! Usch!

Slutligen, nu tycker jag att, jagsjälv, du som läser detta och alla andra på denna jorden. Tänk en extra gång, vi är alla människor i grund och botten, blodet flyter i våra ådror på samma sätt på allihop, vi vill alla känna kärlek och att vi hör hemma någonstans.
Vi har alla behov, stor som liten, mörk som ljus, blond som brunett, tjej som kille.. Vi är alla så lika, men vi är ändå alla så olika.

Vi är alla lika värda.




Over and out

Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att hon är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag
Och jag hör att hon är den rätte
Ja dom säger att du verkligen menar det
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när hon sa, jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Mina vänner säger: "Vakna upp
Och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för han påminde om dig
Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren
Och jag gick genom den tidiga morgonen
Den rena, tidiga morgonen

Och jag visste inte varför jag gjorde så
Åh, jag visste inte varför

Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig