6/9
Nu är det bestämt, det blir flytt till B för min, Humles och Sivans del. Vi åker förmodligen i oktober någon gång då D har fått lägenhet, och vi har fixat stallplats. Nu är det bara jobb kvar, ingen som vill ha någon tjej från Götet anställd? Vore hemskt trevligt om ni ville höra av er till mig då ^^
Idag har vart en strö dag, sov från halv 12 igår kväll till halv 11 imorse. Snacka om välbehövligt!
Asså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det känns så overkligt. Det är nu mina vingar testas, för att se om jag kommer kunna flyga. Och jag ber verkligen till han där uppe att dom kommer göra det. Jag tror det, de känns så, jag menar, varför är det så lätt att tro att allt ska gå fel? När det kan bli precis tvärtom, allt kan bara bli så jävla rätt? Så himla stördrätt så det finns inte? Det kan ju likaväl bli så menar jag, sen är det ju inte direkt att jag flyttar till en stad där jag inte känner en kotte, min släkt finns ju där, min familj, ifall det fullständigt skulle skita sig. Vilket jag ska se till att det inte gör. Det får inte hända och det SKA inte hända.
Jag behöver klara mig, vi behöver visa för världen att vi är det som de alltid trott om oss. Att vi är starka och att vi vågar tro på oss själva. Det finns ingen annan utväg, för jag menar, vem i hela världen vill bli en sådan som sitter hemma vid 45 och fortfarande bor hos morsan? Eller sitter som pensionär och erkänner för sigsjälv "Jag vågade aldrig". Jag tänker inte bli en sådan iaf.. Jag har aldrig varit sådan, och ju längre man stannar kvar i säkerheten ju svårare blir det sedan att bryta sig loss.
Vad ska man lära sig på om inte sina erfarenheter? Om man alltid pratar utfrån "när jag gjorde.." eller "när jag tänkte.." så har man egentligen ingenting att ångra sig för (om man inte gjort någonting olagligt eller farligt då såklart), så finns de ingen som kan säga nånting annat. Du agerade efter vad du trodde var rätt och bäst för dig. Är det inte så att i grund och botten är vi alla egoister? Många som säger att man känner sympati med barnen i afrika och skickar därmed kanske en 100 lapp eller något till rädda barnen, självklart är det så. Men hur många finns det egentligen som vill byta ut sitt eget liv mot barnets? Jag säger inte att det är fel att skänka pengar till behövande, men jag tror bara inte att man på riktigt, riktigt kan känna sympati med dom innan man suttit i den sitsen själv. Missförstå mig rätt nu.
Oktober månad 2009 alltså, är det månaden som kommer förändra mitt liv för evigt?
Idag har vart en strö dag, sov från halv 12 igår kväll till halv 11 imorse. Snacka om välbehövligt!
Asså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det känns så overkligt. Det är nu mina vingar testas, för att se om jag kommer kunna flyga. Och jag ber verkligen till han där uppe att dom kommer göra det. Jag tror det, de känns så, jag menar, varför är det så lätt att tro att allt ska gå fel? När det kan bli precis tvärtom, allt kan bara bli så jävla rätt? Så himla stördrätt så det finns inte? Det kan ju likaväl bli så menar jag, sen är det ju inte direkt att jag flyttar till en stad där jag inte känner en kotte, min släkt finns ju där, min familj, ifall det fullständigt skulle skita sig. Vilket jag ska se till att det inte gör. Det får inte hända och det SKA inte hända.
Jag behöver klara mig, vi behöver visa för världen att vi är det som de alltid trott om oss. Att vi är starka och att vi vågar tro på oss själva. Det finns ingen annan utväg, för jag menar, vem i hela världen vill bli en sådan som sitter hemma vid 45 och fortfarande bor hos morsan? Eller sitter som pensionär och erkänner för sigsjälv "Jag vågade aldrig". Jag tänker inte bli en sådan iaf.. Jag har aldrig varit sådan, och ju längre man stannar kvar i säkerheten ju svårare blir det sedan att bryta sig loss.
Vad ska man lära sig på om inte sina erfarenheter? Om man alltid pratar utfrån "när jag gjorde.." eller "när jag tänkte.." så har man egentligen ingenting att ångra sig för (om man inte gjort någonting olagligt eller farligt då såklart), så finns de ingen som kan säga nånting annat. Du agerade efter vad du trodde var rätt och bäst för dig. Är det inte så att i grund och botten är vi alla egoister? Många som säger att man känner sympati med barnen i afrika och skickar därmed kanske en 100 lapp eller något till rädda barnen, självklart är det så. Men hur många finns det egentligen som vill byta ut sitt eget liv mot barnets? Jag säger inte att det är fel att skänka pengar till behövande, men jag tror bara inte att man på riktigt, riktigt kan känna sympati med dom innan man suttit i den sitsen själv. Missförstå mig rätt nu.
Oktober månad 2009 alltså, är det månaden som kommer förändra mitt liv för evigt?
Min pärla som ska bli en liten dalmas! <3
Det svåra i mänskliga relationer är inte samtalen mellan människorna, utan den inre dialogen.
Kommentarer
Postat av: Malin
Wiiie! :D
Hoppas det ska blir toppen för dig! Det tror jag nog :)
Trackback
