9/2
Jag och David låg och pratade häromnatten om hur livets "tillställningar" gör att man skälv förändras som person. Särskilt de relationerna man har till olika folk.
Vad är det man brukar säga, hellre några få nära, än många bekanta?
Vissa säger tiden, kanske? Men jag tror inte på att tiden läker sår, utan bara gör att de gör mindre ont. Som en sårskorpa kanske, det är läkt, men det är väldigt lätt att bara ett litet skrap på ytan så är man tillbaka på ruta ett igen.
Alla har vi nog blivit svikna och förådda av de vi trott var våra närmaste, våra vänner, kanske tillochmed våran familj. Alla har vi haft den känslan där det känns som att man är ensam på hela jorden. Ingen förstår, ingen försöker förstå och man står där, utan början, och utan slut.
Man vandrar som i en cirkel och man vet inte hur man ska ta sig ut.
Jag har själv haft några sådana relationer, med gamla pojkvänner, med gamla vänner och tillochmed av folk jag trott varit min familj.
Jag vill gärna tro att jag är en varm och öppen person, men kanske inte så är fallet tänker man sig? Om jag nu är så varm, öppen och godhjärtad som jag tror, hur kommer det sig då att folk lämnar? Kanske är dom inte menade för att vara i mitt liv?
Vad är det man brukar säga, hellre några få nära, än många bekanta?
Jag tror det stämmer bra, men jag vet hur ont det gör när någon man älskar lämnar eller sviker. Det känns som att hela bröstet slits itu, kroppens alla funktioner lägger av och man är knappt vid medvetande om det är dag eller natt.
Man undrar, varför? Vad gjorde jag för fel? Vad kan jag ändra på?
Känslan av uppgivenhet lägger sig inte, man förlorar den stabila grund man trodde att man stod på, allt man trodde på finns plötsligt inte längre. Vad gör man?
Jag vet inte, jag har ingen aning, tro mig när jag säger att jag önskar att jag visste.
Ett botemedel för sorg.
Vissa säger tiden, kanske? Men jag tror inte på att tiden läker sår, utan bara gör att de gör mindre ont. Som en sårskorpa kanske, det är läkt, men det är väldigt lätt att bara ett litet skrap på ytan så är man tillbaka på ruta ett igen.
Det jag vet att jag tror på är iallafall att man påverkas, formas av sådanahär händelser. Allting som har hänt från den dagen jag föddes till idag har format mig till den människan jag är idag, starkare? Svagare? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är jag, och ja, hade jag kunnat vrida tillbaka tiden finns det saker jag hade gjort ogjorda, men vem vet hur framtiden hade sett ut sedan när jag kommit tillbaka till nutid? Kanske hade jag inte varit den jag är idag, mitt liv hade kanske inte sett ut som det gör nu, mina känslor hade kanske inte varit såhär?
Jag försöker så hårt att hela tiden hålla huvudet uppe, kämpa, se det positiva, tänka långsiktigt. Jag kämpar varje dag med att hålla mitt huvud ovanför ytan och överleva vardagen som jag vet att så många andra kämpar med i dagens läge också.
Det är inte lätt att vara förvirrad, det säger väl sigsjälvt, men jag vet att iallafall jag har haft lätt att se livet på lite för många rosa moln.
Livet funkar inte så, det är blod, svett och tårar och allt flyter inte jämt som man hade hoppats på.
Kanske är det bara det jag får inse nu, jag vet inte?
Kanske är det bara det jag får inse nu, jag vet inte?
Men min kropp börjar balla ur nu, efter allt som hänt med Patrik och allt som snurrar i skallen nu.. Det blir bara för mycket.
Och jag VET, jag vet att man ska tänka positivt, låta tiden ha sin gång, bara lägga i neutralen och följa med, som en väldigt väldigt kär vän till mig brukar säga.
Men vad gör man när man inte orkar? Vart börjar man? Hur börjar man?
1. Skaffa rutiner. Check.
Det har jag ändå gjort, även om jag inte har något jobb så försöker jag ha mina egna rutiner här hemma, kanske en morgonpromenad, kanske lite annan träning. Sedan frukost, se på biggest loser, spela lite piano, laga lunch, planera middag osv. osv. Det är inte direkt att jag bara hänger framför teven!
2. Tänka positivt. Halvt check.
Jag försöker verkligen, I do.. Det finns bra dagar, och det finns sämre dagar..
Sedan kommer jag inte på mer faktiskt, totalt blankt.
Himla skit..
Nu ska jag ställa mig och laga hamburgare, rycka upp mig efter jag skrivit av mig världens. Biggest Loser på teve nu och jag gillar det, ska försöka sätta mig och njuta av det också.
Dagens middag blir hemmalagade hamburgare med egen dressing, ketchup och annat smått och gott man tycker om att ha på sin burgare.
Thank you, and goodnight.
Vi lever av det vi får,
men vi skapar liv av det vi ger.
Kommentarer
Postat av: M
Keep holding on <3
Postat av: Anonym
Ibland kanske man väljer att "lämna" om man känner att man inte lever upp till förväntningarna som finns.
Postat av: Sanna
Känner du dig stött anonym eftersom att du inte skriver ut ditt namn? Och vad är det för förväntningar du känner isf att du inte kunde leva upp till??
Postat av: Anette Berglund
Ibland får man inte veta varför människor sviker/lämnar. Hur mycket man än funderar hittar man ingen förklaring som verkar tillräckligt bra.
Då är det dags att gå vidare med fortsättningen av livet, för det är alltför tungt att leva i besvikelsen.
Även om man kanske aldrig förstår varför det hände, kan man ha god nytta av erfarenheten i sitt fortsatta liv. Man har lärt sig något om sig själv, nämligen hur man själv inte vill göra mot någon och man har fått en fingervisning om vilken slags person man själv vill vara.
En bra bit på vägen alltså.
Om någon fixar det här, så är det du Sanna! Jag tror på dej.
Trackback
