27/7
Long time no see. Satt och skrev ett inlägg nere i Åhus men precis när jag tryckte på knappen "publicera" så la internet av. Och allt jag skrivit försvann.
Fann då tyvärr ingen lust att sätta mig och skriva om allting.
Jag har varit i Åhus som sagt, på handbollscup med D.s systerdotter Elin, underbar människa, känner henne mycket väl ^^
Var där nere med underbara familjen Kihl då som sagt, sovit med ett monster och bränt sönder ryggen. 4 underbara dagar, och om jag får chansen så åker jag lätt med nästa år också. Då kanske.. I en egen stuga ^^ hahah!
Har även kommit in på Sjuksköterskelinjen och vill nu meddela att jag och David ska flytta ihop igen.
En ny start, ett nytt liv. Jag måste ha detta. Jag klarar inte av att leva i det gamla, det besvikna.
Om det har setts som att jag har gjort ett val och valt bort något annat så ber jag om.. Nej föressten, varför ska jag be om ursäkt? Varför ska jag ursäkta mig för att försöka vara lycklig? Kan inte folk le med mig och säga grattis?
Oj nej, så är det inte! Varför vara lycklig när man kan vara olycklig? Varför VÄLJA lycka när man kan leva i martyritet och självhatande?
Varför ska man vara glad och leende, men ändå hela tiden säga "jag är ledsen på insidan".
Varför väljer man att vara olycklig?
Jag har valt bort det nu, livet är alldeles för kort för att vara bitter och tycka synd om sigsjälv. Om saker och ting händer, och folk inte väljer att höra min version av det som hänt. Så är det deras problem, jag tycker bara att det är tråkigt när folk skaffar sig en uppfattning om saker jag gjort, utan att höra med mig först.
Det finns alltid två sidor av en historia.
Alltid.
Jag ska börja om. Ny stad, ny lägenhet, nytt folk. Allting som jag behöver just nu. Och tyvärr, ju mer jag tänker på det som hänt, ju mindre tråkigt tycker jag det är. Just nu tycker jag nog bara att det är fruktansvärt tragiskt att det blivit såhär. För att jag trodde väl att det betydde mer. Men det som inte dödar härdar! Jag kan inte gå runt och fundera på det. Jag kommer tillbaka, jag mår bra. Jag har folk som stöttar mig, och det betyder allt.
Och min familj, mamma, christer, frida, elenore, lisa, pappa och ylva. Som stöttat mig igenom allt detta, som hjälper mig att se saker och ting från ett annat håll. Ni ligger mig varmt om hjärtat.
Likaså som familjen K, min andra familj, som alltid får mig att skratta och som alltid tyckt om mig för den knasiga, skrattiga, bossiga, besserwissriga tjej som jag är :)
Allt det som gör mig till mig.
Tack
Facito aliquid operis, ut te semper diabolus inveniat occupatum
Gör alltid något, så att djävulen alltid finner dig sysselsatt
Fann då tyvärr ingen lust att sätta mig och skriva om allting.
Jag har varit i Åhus som sagt, på handbollscup med D.s systerdotter Elin, underbar människa, känner henne mycket väl ^^
Var där nere med underbara familjen Kihl då som sagt, sovit med ett monster och bränt sönder ryggen. 4 underbara dagar, och om jag får chansen så åker jag lätt med nästa år också. Då kanske.. I en egen stuga ^^ hahah!
Har även kommit in på Sjuksköterskelinjen och vill nu meddela att jag och David ska flytta ihop igen.
En ny start, ett nytt liv. Jag måste ha detta. Jag klarar inte av att leva i det gamla, det besvikna.
Om det har setts som att jag har gjort ett val och valt bort något annat så ber jag om.. Nej föressten, varför ska jag be om ursäkt? Varför ska jag ursäkta mig för att försöka vara lycklig? Kan inte folk le med mig och säga grattis?
Oj nej, så är det inte! Varför vara lycklig när man kan vara olycklig? Varför VÄLJA lycka när man kan leva i martyritet och självhatande?
Varför ska man vara glad och leende, men ändå hela tiden säga "jag är ledsen på insidan".
Varför väljer man att vara olycklig?
Jag har valt bort det nu, livet är alldeles för kort för att vara bitter och tycka synd om sigsjälv. Om saker och ting händer, och folk inte väljer att höra min version av det som hänt. Så är det deras problem, jag tycker bara att det är tråkigt när folk skaffar sig en uppfattning om saker jag gjort, utan att höra med mig först.
Det finns alltid två sidor av en historia.
Alltid.
Jag ska börja om. Ny stad, ny lägenhet, nytt folk. Allting som jag behöver just nu. Och tyvärr, ju mer jag tänker på det som hänt, ju mindre tråkigt tycker jag det är. Just nu tycker jag nog bara att det är fruktansvärt tragiskt att det blivit såhär. För att jag trodde väl att det betydde mer. Men det som inte dödar härdar! Jag kan inte gå runt och fundera på det. Jag kommer tillbaka, jag mår bra. Jag har folk som stöttar mig, och det betyder allt.
Och min familj, mamma, christer, frida, elenore, lisa, pappa och ylva. Som stöttat mig igenom allt detta, som hjälper mig att se saker och ting från ett annat håll. Ni ligger mig varmt om hjärtat.
Likaså som familjen K, min andra familj, som alltid får mig att skratta och som alltid tyckt om mig för den knasiga, skrattiga, bossiga, besserwissriga tjej som jag är :)
Allt det som gör mig till mig.
Tack
Facito aliquid operis, ut te semper diabolus inveniat occupatum
Gör alltid något, så att djävulen alltid finner dig sysselsatt
Kommentarer
Postat av: Anonym
gilla @ facebook. borde finnas en sådan funktion :)
Postat av: Anonym
"En vän är den som känner dig som du är, förstår var du har varit, accepterat vad du har blivit, och ändå, varsamt låter dig växa..." <3
Postat av: Katarina
Mycket bra, gör det som gör dig lycklig...
Grattis till allt och till ditt nya liv!
Lite tråkigt att familjen på Storgatan 30 har blivit bortglömd.... =(
Trackback
