28/9
Här sitter jag igen i min egna lilla värld och funderar på "sexighet". Det är en fråga det finns många olika svar på, men hur kommer det sig att kändisar/halvkändisar, halvberömda personer. You name it, alltid har smala, blonda, översminkade, snygga tjejer? Slitz modeller helst.
Det betyder ju nästan att vi "vanliga" tjejer inte ens nästan har en chans, vi ser ju ut som skräp? Alla måste missförstå mig rätt nu, men förstå mitt tankesätt.
Jag menar, jag är inte direkt smal men verkligen inte tjock, inte lång, inte blond med stora ögon, sminkar mig snyggt och kan ha vitt linne med push up och hotpants så.. Men jag anser att jag ser relativt bra ut, men jag skulle aldrig ha en chans. Jag är inte en sån tjej som passar in i Slitz tidningar. Inte för att jag vill det heller, är inte speciellt intresserad av att ha 45åriga gubbar som använder mig som fantasiobjekt på fredagskvällarna när de inte kan få nånting annat.
Men just dethär, vanliga tjejer är vackra! Tjejer som inte behöver vika ut sig för att få killar, som kan vara nöjda med sina kroppar, som med stolthet kan bära upp sigsjälva. Alla är vackra på sitt sätt. Men hur är det tänkt att vi som inte är modeller ska kunna tänka så när skönhetsidealen ser ut som de gör idag?
Man ska vara smal, träna mycket, inte få rynkor, inte finnar, inga celluliter, inte extra fett, man ska leva nyttigt, inte röka, inte dricka, färga håret för att inte se ovanlig ut, ha tajta kläder (helst så lite kläder som möjligt också), ha långt vackert hår, stora ögon, stora läppar, stora bröst, fin rumpa, platt mage..
Om det är de som krävs för att man ska vara "sexig" i dagens sammanhang skulle jag nog lätt kunna säga att jag är K Ö R D ! Jag anser att jag är vacker, och många skulle nog faktiskt säga att jag ser bra ut, men om man jämför med dehär platinablonda brudarna, inte en chans! Om man kollar på de flesta "kända" människor såsom t.ex. Paul Anka som nu är så omtalad, hur ser hans kvinna ut? Om man kollar på vissa punk-band, hur ser deras tjejer ut? Tjejer som är runt 20 års åldern gifter sig med män som är runt 50 snåret, kärleken har ingen ålder jag vet. Jag menar, självklart väljer man själv vad man vill ha för kvinna/man och vad man anser ser bra ut och inte! Det är inte det jag säger, men t.ex. jag skulle ALDRIG kunna mäta mig med en sådan.
Jag skulle nog hamna i "mellan" kategorin, 165.7m lång, brunt hår, ser okej ut, gillar att klä mig i converseliknande skor, baggykläder, med en snygg tröja. Jag kan även ha klänning och pumps. Men jag ser inte ut som barbie.. Inte ens som barbies sidekick!
Sexighet kommer inte ifrån hur många gånger man har vikt ut sig och vad media anser vara sexigt. Jag tror att detta formar människans syn på hur en kvinna ska se ut. Vilket jag tycker är hemskt.. Kärlek är ingenting man väljer, och ingen kan säga någonting om personen man blir kär i. Men jag hoppas innerligt att skönhetsidealet kommer spricka snart, det har gått för långt.
Tjejer i 14-års åldern ska inte svälta sigsjälva för att de vill se ut som dom på omslaget av Slitz eller Moore!!!
Jag älskar dethär klippet med Tyra Banks och kan inte göra mer än att hålla med!
K I S S M Y F A T A S S !
Det betyder ju nästan att vi "vanliga" tjejer inte ens nästan har en chans, vi ser ju ut som skräp? Alla måste missförstå mig rätt nu, men förstå mitt tankesätt.
Jag menar, jag är inte direkt smal men verkligen inte tjock, inte lång, inte blond med stora ögon, sminkar mig snyggt och kan ha vitt linne med push up och hotpants så.. Men jag anser att jag ser relativt bra ut, men jag skulle aldrig ha en chans. Jag är inte en sån tjej som passar in i Slitz tidningar. Inte för att jag vill det heller, är inte speciellt intresserad av att ha 45åriga gubbar som använder mig som fantasiobjekt på fredagskvällarna när de inte kan få nånting annat.
Men just dethär, vanliga tjejer är vackra! Tjejer som inte behöver vika ut sig för att få killar, som kan vara nöjda med sina kroppar, som med stolthet kan bära upp sigsjälva. Alla är vackra på sitt sätt. Men hur är det tänkt att vi som inte är modeller ska kunna tänka så när skönhetsidealen ser ut som de gör idag?
Man ska vara smal, träna mycket, inte få rynkor, inte finnar, inga celluliter, inte extra fett, man ska leva nyttigt, inte röka, inte dricka, färga håret för att inte se ovanlig ut, ha tajta kläder (helst så lite kläder som möjligt också), ha långt vackert hår, stora ögon, stora läppar, stora bröst, fin rumpa, platt mage..
Om det är de som krävs för att man ska vara "sexig" i dagens sammanhang skulle jag nog lätt kunna säga att jag är K Ö R D ! Jag anser att jag är vacker, och många skulle nog faktiskt säga att jag ser bra ut, men om man jämför med dehär platinablonda brudarna, inte en chans! Om man kollar på de flesta "kända" människor såsom t.ex. Paul Anka som nu är så omtalad, hur ser hans kvinna ut? Om man kollar på vissa punk-band, hur ser deras tjejer ut? Tjejer som är runt 20 års åldern gifter sig med män som är runt 50 snåret, kärleken har ingen ålder jag vet. Jag menar, självklart väljer man själv vad man vill ha för kvinna/man och vad man anser ser bra ut och inte! Det är inte det jag säger, men t.ex. jag skulle ALDRIG kunna mäta mig med en sådan.
Jag skulle nog hamna i "mellan" kategorin, 165.7m lång, brunt hår, ser okej ut, gillar att klä mig i converseliknande skor, baggykläder, med en snygg tröja. Jag kan även ha klänning och pumps. Men jag ser inte ut som barbie.. Inte ens som barbies sidekick!
Sexighet kommer inte ifrån hur många gånger man har vikt ut sig och vad media anser vara sexigt. Jag tror att detta formar människans syn på hur en kvinna ska se ut. Vilket jag tycker är hemskt.. Kärlek är ingenting man väljer, och ingen kan säga någonting om personen man blir kär i. Men jag hoppas innerligt att skönhetsidealet kommer spricka snart, det har gått för långt.
Tjejer i 14-års åldern ska inte svälta sigsjälva för att de vill se ut som dom på omslaget av Slitz eller Moore!!!
Jag älskar dethär klippet med Tyra Banks och kan inte göra mer än att hålla med!
K I S S M Y F A T A S S !
Vi lever i en värld där saft innehåller konstgjorda smakämnen och möbelpolish innehåller riktig citron
27/9
Mina ben blir alldeles svaga.. Helt underbart..
Måste bara lägga till att jag har pratat med gitarristen till höger ! (stolt, I know)
Måste bara lägga till att jag har pratat med gitarristen till höger ! (stolt, I know)
Lev livet som om det vore den näst sista dagen i ditt liv
22/9
Jag vet att jag inte borde göra detta, men jag känner att jag måste. Jag måste förklara mig för att folk som läser detta kanske tänker om litegrann och inte bara dömmer mig för det som syns utåt.
Jag och Marcus har gjort slut, men det handlar inte om att jag inte tyckte om honom eller att han gjorde fel på något sätt utan jag märkte helt enkelt att jag hade mer känslor för någon annan.
Jag har varit ärlig från första början, inte varit otrogen eller otrevlig mot någon på något sätt. Jag har själv tagit väldigt illa vid mig för mina känslor, försökt dölja dom och hoppas på att det ska bli bättre på något sätt. Men förr eller senare kommer det fram, och det har de nu gjort. Jag kan inte hjälpa vad jag känner, och jag anser att det snällaste man då kan göra är att vara ärlig mot sigsjälv och mot andra.
Jag kan inte vara i ett förhållande där jag inte känner att det är rätt. Det är inte okej för varken mig eller min partner.
Och ja, jag och David ska flytta ihop. Ni kanske tycker att det låter förhastat, konstigt, elakt.. Kalla det vad ni vill, men detta är mitt liv som jag måste leva. Vilket liv lever man annars? Om man inte är ärlig mot sigsjälv? Marcus är en jättefin och jättego kille som förtjänar det allra bästa, och om jag inte är tjejen som ska ge honom det han ska ha så är det inte rätt av mig att hålla på det. Det kan låta hårt och kallt, men det är så jag känner. Och jag menar inte alls att vara elak på något sätt.
Folk som vet hela historien och som känner mig vet att jag har tagit väldigt illa vid mig och mått hemskt dåligt över detta, jag har försökt på alla sätt att göra det mindre smärtsamt för alla.
Jag vet också att det nästan är en teknisk omöjlighet när det handlar om känslor, självklart blir man sårad och förbannad när man blir lämnad. Och det är ingenting konstigt, jag accepterar det.
Men jag kan tyärr inte ändra på vad jag känner, lika lite som jag kan ändra på vad någon annan känner... Jag behöver göra detta, med mitt liv.
Folk säger säkert att dom inte dömer, men det är då väldigt konstigt tycker jag att folk som jag trott varit mina kompisar inte ens hört av sig för att kolla min sida av historien. Detta är självklart ingenting jag begär, men då hoppas jag inte att folk dömer mig utifrån det.
Jag begär heller inte att folk ska förstå, för det gör jag knappt själv, varken jag eller david trodde i våran vildaste fantasi att det någonsin skulle bli såhär. Och jag vill också klargöra att han aldrig gjorde någonting för att påverka mitt beslut, detta är jag och endast jag...
Jag hoppas nu att ni har fått lite mer förståelse, eller kanske åtminstonde tänker om litegranna när ni läser detta, och om ni inte gjort det.. Så är jag hemskt ledsen..
Jag och Marcus har gjort slut, men det handlar inte om att jag inte tyckte om honom eller att han gjorde fel på något sätt utan jag märkte helt enkelt att jag hade mer känslor för någon annan.
Jag har varit ärlig från första början, inte varit otrogen eller otrevlig mot någon på något sätt. Jag har själv tagit väldigt illa vid mig för mina känslor, försökt dölja dom och hoppas på att det ska bli bättre på något sätt. Men förr eller senare kommer det fram, och det har de nu gjort. Jag kan inte hjälpa vad jag känner, och jag anser att det snällaste man då kan göra är att vara ärlig mot sigsjälv och mot andra.
Jag kan inte vara i ett förhållande där jag inte känner att det är rätt. Det är inte okej för varken mig eller min partner.
Och ja, jag och David ska flytta ihop. Ni kanske tycker att det låter förhastat, konstigt, elakt.. Kalla det vad ni vill, men detta är mitt liv som jag måste leva. Vilket liv lever man annars? Om man inte är ärlig mot sigsjälv? Marcus är en jättefin och jättego kille som förtjänar det allra bästa, och om jag inte är tjejen som ska ge honom det han ska ha så är det inte rätt av mig att hålla på det. Det kan låta hårt och kallt, men det är så jag känner. Och jag menar inte alls att vara elak på något sätt.
Folk som vet hela historien och som känner mig vet att jag har tagit väldigt illa vid mig och mått hemskt dåligt över detta, jag har försökt på alla sätt att göra det mindre smärtsamt för alla.
Jag vet också att det nästan är en teknisk omöjlighet när det handlar om känslor, självklart blir man sårad och förbannad när man blir lämnad. Och det är ingenting konstigt, jag accepterar det.
Men jag kan tyärr inte ändra på vad jag känner, lika lite som jag kan ändra på vad någon annan känner... Jag behöver göra detta, med mitt liv.
Folk säger säkert att dom inte dömer, men det är då väldigt konstigt tycker jag att folk som jag trott varit mina kompisar inte ens hört av sig för att kolla min sida av historien. Detta är självklart ingenting jag begär, men då hoppas jag inte att folk dömer mig utifrån det.
Jag begär heller inte att folk ska förstå, för det gör jag knappt själv, varken jag eller david trodde i våran vildaste fantasi att det någonsin skulle bli såhär. Och jag vill också klargöra att han aldrig gjorde någonting för att påverka mitt beslut, detta är jag och endast jag...
Jag hoppas nu att ni har fått lite mer förståelse, eller kanske åtminstonde tänker om litegranna när ni läser detta, och om ni inte gjort det.. Så är jag hemskt ledsen..
Vi tror att vi förstår, när vi har hört hälften
21/9
Idag är både en rolig och tråkig dag. D åkte idag, känns jättebra att han vart här och vi verkligen fått pratat igenom detta på riktigt och att vi verkligen är på samma nivå.
Men det känns bajs att han åker, det blir så tomt och tråkigt utan honom. Men det är bara en vecka tills vi ses igen ju!:)
För alla som inte vet det så går mitt flyttlass till B den 1 oktober. Alltså om 1 ½ vecka!:O Helt sjukt när man tänker på det, att om 2 veckor exakt kommer mitt liv vara nått helt annat, någon helt annanstans, med andra människor. En helt ny start, en chans att börja om på något nytt.
Eller är det bara så att man faktiskt börjar på sitt eget liv? Att man liksom, eller ja, att alla går igenom detta mer eller mindre. Kanske inte det att man flyttar 50 mil bort det första man gör, men just denhär slitningskänslan. Tänk då på djur som når en viss ålder och sen "överger" föräldrarna dom. Då är det bara att klara sig, de har ju fått alla verktyg de behöver för att klara sig. Det är ju bara vi människor som lever i någon slags överkomplicerad värld..
Skitsamma, mitt liv är påväg att börja iaf och jag ska leva det fullt ut!
D, jag tycker om dig, du är helt underbar och jag har haft världens mysigaste helg med dig. Att få gå på Ullared och shoppa inredningssaker med dig, till vårat. Bara vårat! Om en vecka kommer du och hämtar mig och öppnar flera dörrar för mig. För oss.
Snart är det våran tid!
Uppdatering 18:46
Alltså, varit i stallet nu och börjat med klickerträning på hästen, mitt mål är väl att hon ska kunna "sitt" och "ligg".. Inte så troligt, men drömma kan man väl få? Om det är några som har några tips så är dom välkomna att skriva här!
Jag saknar dig så mycket, du har varit ifrån mig i typ 9 timmar, men det känns som 900! Vad var det vi sa? Tre år, and three years it is! Iallafall känns det så, varför vet jag inte, när det "bara" är en vecka. Men vad är det man brukar säga? Den som väntar på någonting gott väntar alltid förlänge! Jag har iallafall haft en underbar helg, en helt underbar med mys, filmtittande, promenader på klippor, hästtävlingar och bara allmänt sällskap. Fler sådana helger kommer det bli, kanske bara utan klipppromenaderna, men det gör mig ingenting. De finns alltid kvar om det skulle vara så.
Ödet har ibland finurliga sätt att visa sig på, men ibland är bara människorna för dumma för att inse sitt öde, eller rättare sagt, göra sitt eget. Precis som vi pratade om igår, vad jag tror på, och jag står fast vid det jag sa då.
Jag tror att varje människa föds i ett syfte, alla människor är unika och har en speciell mening här på jorden. På något sätt kommer man alltid att påverka någon annan, utan att kanske ens veta om det. Men man kan också påverka sitt öde, för ingen människa föds till denna jord för att vara olycklig. INGEN förtjänar att vara olycklig, samma sak som att ingen människa har rätt att säga till någon annan vad den ska göra. Ingen förtjänar att få sitt liv rånat ifrån en och ingen människa har rätt att anse sigsjälva ha den rätten att ta någon annans liv. Det är viktigt att inse att det är okej att vara lycklig. Det är okej att vara glad, älska dina nära och kära. Men kom ihåg, i slutändan är det dusjälv som står digsjälv närmast. Vem ska annars orka leva med dig, om du inte ens orkar leva med dig själv?
Så unna digsjälv det, att vara glad, se dig omkring, du har så mycket att vara glad för. Så mycket att älska och så mycket att leva ut.
Ibland måste man bara lämna trampolinen för att kunna se det, hoppa, prova dina vingar.
Nästan garanterat att du kommer flyga, du har mer styrka än vad du nånsin kommer kunna förstå.
Detta är fantastiskt, du är fantastisk & jag tycker om dig!
Vi lever alla under samma himmel, men vi har inte alla samma horisont.
Konrad Adenauer
Men det känns bajs att han åker, det blir så tomt och tråkigt utan honom. Men det är bara en vecka tills vi ses igen ju!:)
För alla som inte vet det så går mitt flyttlass till B den 1 oktober. Alltså om 1 ½ vecka!:O Helt sjukt när man tänker på det, att om 2 veckor exakt kommer mitt liv vara nått helt annat, någon helt annanstans, med andra människor. En helt ny start, en chans att börja om på något nytt.
Eller är det bara så att man faktiskt börjar på sitt eget liv? Att man liksom, eller ja, att alla går igenom detta mer eller mindre. Kanske inte det att man flyttar 50 mil bort det första man gör, men just denhär slitningskänslan. Tänk då på djur som når en viss ålder och sen "överger" föräldrarna dom. Då är det bara att klara sig, de har ju fått alla verktyg de behöver för att klara sig. Det är ju bara vi människor som lever i någon slags överkomplicerad värld..
Skitsamma, mitt liv är påväg att börja iaf och jag ska leva det fullt ut!
D, jag tycker om dig, du är helt underbar och jag har haft världens mysigaste helg med dig. Att få gå på Ullared och shoppa inredningssaker med dig, till vårat. Bara vårat! Om en vecka kommer du och hämtar mig och öppnar flera dörrar för mig. För oss.
Snart är det våran tid!
Uppdatering 18:46
Alltså, varit i stallet nu och börjat med klickerträning på hästen, mitt mål är väl att hon ska kunna "sitt" och "ligg".. Inte så troligt, men drömma kan man väl få? Om det är några som har några tips så är dom välkomna att skriva här!
Jag saknar dig så mycket, du har varit ifrån mig i typ 9 timmar, men det känns som 900! Vad var det vi sa? Tre år, and three years it is! Iallafall känns det så, varför vet jag inte, när det "bara" är en vecka. Men vad är det man brukar säga? Den som väntar på någonting gott väntar alltid förlänge! Jag har iallafall haft en underbar helg, en helt underbar med mys, filmtittande, promenader på klippor, hästtävlingar och bara allmänt sällskap. Fler sådana helger kommer det bli, kanske bara utan klipppromenaderna, men det gör mig ingenting. De finns alltid kvar om det skulle vara så.
Ödet har ibland finurliga sätt att visa sig på, men ibland är bara människorna för dumma för att inse sitt öde, eller rättare sagt, göra sitt eget. Precis som vi pratade om igår, vad jag tror på, och jag står fast vid det jag sa då.
Jag tror att varje människa föds i ett syfte, alla människor är unika och har en speciell mening här på jorden. På något sätt kommer man alltid att påverka någon annan, utan att kanske ens veta om det. Men man kan också påverka sitt öde, för ingen människa föds till denna jord för att vara olycklig. INGEN förtjänar att vara olycklig, samma sak som att ingen människa har rätt att säga till någon annan vad den ska göra. Ingen förtjänar att få sitt liv rånat ifrån en och ingen människa har rätt att anse sigsjälva ha den rätten att ta någon annans liv. Det är viktigt att inse att det är okej att vara lycklig. Det är okej att vara glad, älska dina nära och kära. Men kom ihåg, i slutändan är det dusjälv som står digsjälv närmast. Vem ska annars orka leva med dig, om du inte ens orkar leva med dig själv?
Så unna digsjälv det, att vara glad, se dig omkring, du har så mycket att vara glad för. Så mycket att älska och så mycket att leva ut.
Ibland måste man bara lämna trampolinen för att kunna se det, hoppa, prova dina vingar.
Nästan garanterat att du kommer flyga, du har mer styrka än vad du nånsin kommer kunna förstå.
Detta är fantastiskt, du är fantastisk & jag tycker om dig!
Vi lever alla under samma himmel, men vi har inte alla samma horisont.
Konrad Adenauer
13/9
Right now, this is a face I just can't resist..
Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft, att ta del av det, att falla till botten, slå sig hårt och alltid komma igen
12/9
Jaha ja, då var det redan lördag. Vissa stunder känns det som att timmarna bara flyter förbi, för att nästa sekund bara stå still. Så fort jag tänker på vad klockan är så är det kört, humöret sjunker direkt samtidigt som kroppen vaknar till liv. Alla som har speciella känslor för någon vet nog vad jag menar, hur man längtar så efter en person. Kroppen blir alldeles glad och pirrigt medans humöret är nere vid vristerna för att man inte kan vara med den personen iallafall minst 18 timmar om dygnet ^^
Jag kan inte fatta hur de går till, att ena sekunden leva "sitt" liv som man alltid gjort, och sen, på en sekund ändras allt och man lämnar allting man någonsin vetat för att åka till något nytt och osäkert. Och bara ÄLSKA det! Klart att det är svårt att lämna.. Familj, kompisar och alla djur. Men jag måste göra det, jag måste skaffa MITT liv, med de personerna jag vill. Familj och riktiga vänner finns alltid kvar ändå.
Och sen så finns faktiskt tåg och bilar för att man ska använda dom! :]
Vädret ute är mysigt, borde faktiskt ta med chica och gå en promenad. Tråkigt bara eftersom att man alltid går samma vägar, på samma ställen.. Men det är viktigt för kropp och själ att komma ut. Mysigt att få vara själv med sina tankar lite och bara ha det allmänt skitbra helt enkelt!
Nä usch vad sugen jag blev på att dra ut nu, jag ska ta med chica och gå ner och bada känner jag! :) Eller ja, hon ska bada :) Jag ska titta på! :D
Ikväll blir det kvällsdrömning (inte ett riktigt ord, jag vet!), kanske mys hemma hos Katta och Ardy, hemmalagad pizza med familjen och sen sömn!
Westlife - We are one, klart underskattad låt! :]
Jag kan inte fatta hur de går till, att ena sekunden leva "sitt" liv som man alltid gjort, och sen, på en sekund ändras allt och man lämnar allting man någonsin vetat för att åka till något nytt och osäkert. Och bara ÄLSKA det! Klart att det är svårt att lämna.. Familj, kompisar och alla djur. Men jag måste göra det, jag måste skaffa MITT liv, med de personerna jag vill. Familj och riktiga vänner finns alltid kvar ändå.
Och sen så finns faktiskt tåg och bilar för att man ska använda dom! :]
Vädret ute är mysigt, borde faktiskt ta med chica och gå en promenad. Tråkigt bara eftersom att man alltid går samma vägar, på samma ställen.. Men det är viktigt för kropp och själ att komma ut. Mysigt att få vara själv med sina tankar lite och bara ha det allmänt skitbra helt enkelt!
Nä usch vad sugen jag blev på att dra ut nu, jag ska ta med chica och gå ner och bada känner jag! :) Eller ja, hon ska bada :) Jag ska titta på! :D
Ikväll blir det kvällsdrömning (inte ett riktigt ord, jag vet!), kanske mys hemma hos Katta och Ardy, hemmalagad pizza med familjen och sen sömn!
Westlife - We are one, klart underskattad låt! :]
Lotta är nog den bästa personen i hela världen tror jag !! <3
Den första kärleken är som den första snön; man ser spåren tydligt
10/9
Imorse när jag var påväg till skolan, slog det mig när jag satt där på bussen, hur intressant det faktiskt är att studera folk. Hur de beter sig bland stora folksamlingar.. Tjejen som satt brevid mig lyssnade på musik och verkade ha problem med att hitta rätt låt att lyssna på. Damen längst fram satt och läste GP medan tjejen brevid lite sisådär odiskret läste henne över axeln.
Mannen som satt rakt mitt emot mig på andra sidan gången tog upp den laptop från säkert 1867 och försökte desperat få musen att fungera. Måste dock tillägga att det inte fungerade något speciellt vidare. Såg sedan att det stod HP invent på hans jacka, men va!? tänkte jag, skaffa en ny dator! Jag är nog mer fördomsfull än vad jag vill erkänna själv. Nästan lite pinsamt.
Jag själv satt och studerade alla dessa människor, och funderade samtidigt på, vad tänker folk om mig? Vad tänker människorna som ser mig komma på bussen på morgonen, lite halvt sömndrucken inne i min egen värld?
När man läser sånthär i skolan blir man lite.. Skadad är nog faktiskt rätt ord, man tittar på världen med lite andra ögon, och det intresserar mig, även om vi inte riktigt läser det.. Jag nöjer mig nog med min egen filosofi. Men just dethär hur människor beter sig i stora ansamlingar.. Många verkar låtsas om att det bara är de själva som existerar och man kan faktiskt se väldigt tydligt just på en buss hur folk nästan blir förnärmade och irriterade när de får någon brevid sig som man inte känner.
Nästan som att någon inkräktar på ens personliga space?
Alla människor har en sån space, det säger jag ingenting om, men när de kommer så långt att det nästan blir pinsamt att sätta sig brevid någon på bussen. Har det inte gått lite långt då? Jag menar, varför är man så aktsam för nya människor, är det inte bättre att tro det bästa om folk först? Och om de inte är bra, nej men då har man iallafall inte haft fördomar? För att samhället ska bli bättre måste vi tro att det finns något gott inom varje människa för att man ska kunna.. Ja, kunna leva helt enkelt.. Jag tror det iallafall!
Argumentera aldrig med idioter, de kommer bara dra ner dig till deras nivå för att sedan piska dig på ren erfarenhet.
Mannen som satt rakt mitt emot mig på andra sidan gången tog upp den laptop från säkert 1867 och försökte desperat få musen att fungera. Måste dock tillägga att det inte fungerade något speciellt vidare. Såg sedan att det stod HP invent på hans jacka, men va!? tänkte jag, skaffa en ny dator! Jag är nog mer fördomsfull än vad jag vill erkänna själv. Nästan lite pinsamt.
Jag själv satt och studerade alla dessa människor, och funderade samtidigt på, vad tänker folk om mig? Vad tänker människorna som ser mig komma på bussen på morgonen, lite halvt sömndrucken inne i min egen värld?
När man läser sånthär i skolan blir man lite.. Skadad är nog faktiskt rätt ord, man tittar på världen med lite andra ögon, och det intresserar mig, även om vi inte riktigt läser det.. Jag nöjer mig nog med min egen filosofi. Men just dethär hur människor beter sig i stora ansamlingar.. Många verkar låtsas om att det bara är de själva som existerar och man kan faktiskt se väldigt tydligt just på en buss hur folk nästan blir förnärmade och irriterade när de får någon brevid sig som man inte känner.
Nästan som att någon inkräktar på ens personliga space?
Alla människor har en sån space, det säger jag ingenting om, men när de kommer så långt att det nästan blir pinsamt att sätta sig brevid någon på bussen. Har det inte gått lite långt då? Jag menar, varför är man så aktsam för nya människor, är det inte bättre att tro det bästa om folk först? Och om de inte är bra, nej men då har man iallafall inte haft fördomar? För att samhället ska bli bättre måste vi tro att det finns något gott inom varje människa för att man ska kunna.. Ja, kunna leva helt enkelt.. Jag tror det iallafall!
Argumentera aldrig med idioter, de kommer bara dra ner dig till deras nivå för att sedan piska dig på ren erfarenhet.
6/9
Nu är det bestämt, det blir flytt till B för min, Humles och Sivans del. Vi åker förmodligen i oktober någon gång då D har fått lägenhet, och vi har fixat stallplats. Nu är det bara jobb kvar, ingen som vill ha någon tjej från Götet anställd? Vore hemskt trevligt om ni ville höra av er till mig då ^^
Idag har vart en strö dag, sov från halv 12 igår kväll till halv 11 imorse. Snacka om välbehövligt!
Asså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det känns så overkligt. Det är nu mina vingar testas, för att se om jag kommer kunna flyga. Och jag ber verkligen till han där uppe att dom kommer göra det. Jag tror det, de känns så, jag menar, varför är det så lätt att tro att allt ska gå fel? När det kan bli precis tvärtom, allt kan bara bli så jävla rätt? Så himla stördrätt så det finns inte? Det kan ju likaväl bli så menar jag, sen är det ju inte direkt att jag flyttar till en stad där jag inte känner en kotte, min släkt finns ju där, min familj, ifall det fullständigt skulle skita sig. Vilket jag ska se till att det inte gör. Det får inte hända och det SKA inte hända.
Jag behöver klara mig, vi behöver visa för världen att vi är det som de alltid trott om oss. Att vi är starka och att vi vågar tro på oss själva. Det finns ingen annan utväg, för jag menar, vem i hela världen vill bli en sådan som sitter hemma vid 45 och fortfarande bor hos morsan? Eller sitter som pensionär och erkänner för sigsjälv "Jag vågade aldrig". Jag tänker inte bli en sådan iaf.. Jag har aldrig varit sådan, och ju längre man stannar kvar i säkerheten ju svårare blir det sedan att bryta sig loss.
Vad ska man lära sig på om inte sina erfarenheter? Om man alltid pratar utfrån "när jag gjorde.." eller "när jag tänkte.." så har man egentligen ingenting att ångra sig för (om man inte gjort någonting olagligt eller farligt då såklart), så finns de ingen som kan säga nånting annat. Du agerade efter vad du trodde var rätt och bäst för dig. Är det inte så att i grund och botten är vi alla egoister? Många som säger att man känner sympati med barnen i afrika och skickar därmed kanske en 100 lapp eller något till rädda barnen, självklart är det så. Men hur många finns det egentligen som vill byta ut sitt eget liv mot barnets? Jag säger inte att det är fel att skänka pengar till behövande, men jag tror bara inte att man på riktigt, riktigt kan känna sympati med dom innan man suttit i den sitsen själv. Missförstå mig rätt nu.
Oktober månad 2009 alltså, är det månaden som kommer förändra mitt liv för evigt?
Idag har vart en strö dag, sov från halv 12 igår kväll till halv 11 imorse. Snacka om välbehövligt!
Asså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det känns så overkligt. Det är nu mina vingar testas, för att se om jag kommer kunna flyga. Och jag ber verkligen till han där uppe att dom kommer göra det. Jag tror det, de känns så, jag menar, varför är det så lätt att tro att allt ska gå fel? När det kan bli precis tvärtom, allt kan bara bli så jävla rätt? Så himla stördrätt så det finns inte? Det kan ju likaväl bli så menar jag, sen är det ju inte direkt att jag flyttar till en stad där jag inte känner en kotte, min släkt finns ju där, min familj, ifall det fullständigt skulle skita sig. Vilket jag ska se till att det inte gör. Det får inte hända och det SKA inte hända.
Jag behöver klara mig, vi behöver visa för världen att vi är det som de alltid trott om oss. Att vi är starka och att vi vågar tro på oss själva. Det finns ingen annan utväg, för jag menar, vem i hela världen vill bli en sådan som sitter hemma vid 45 och fortfarande bor hos morsan? Eller sitter som pensionär och erkänner för sigsjälv "Jag vågade aldrig". Jag tänker inte bli en sådan iaf.. Jag har aldrig varit sådan, och ju längre man stannar kvar i säkerheten ju svårare blir det sedan att bryta sig loss.
Vad ska man lära sig på om inte sina erfarenheter? Om man alltid pratar utfrån "när jag gjorde.." eller "när jag tänkte.." så har man egentligen ingenting att ångra sig för (om man inte gjort någonting olagligt eller farligt då såklart), så finns de ingen som kan säga nånting annat. Du agerade efter vad du trodde var rätt och bäst för dig. Är det inte så att i grund och botten är vi alla egoister? Många som säger att man känner sympati med barnen i afrika och skickar därmed kanske en 100 lapp eller något till rädda barnen, självklart är det så. Men hur många finns det egentligen som vill byta ut sitt eget liv mot barnets? Jag säger inte att det är fel att skänka pengar till behövande, men jag tror bara inte att man på riktigt, riktigt kan känna sympati med dom innan man suttit i den sitsen själv. Missförstå mig rätt nu.
Oktober månad 2009 alltså, är det månaden som kommer förändra mitt liv för evigt?
Min pärla som ska bli en liten dalmas! <3
Det svåra i mänskliga relationer är inte samtalen mellan människorna, utan den inre dialogen.
4/9
Jadu? Det snurrar rätt bra i skallen måste jag påstå, jag fattar inte att jag ens ställs inför ett sådant beslut.. Jag har väl inte gjort något som förtjänar det?
Jag har ställts inför valet att välja pest, kolera eller svininfluensan. Jag redan valt, jag har valt att prova något nytt, vidga mina vyer och på så sätt också växa upp. Jag förstår att det är jobbigt att lämnas kvar, det är alltid jobbigt, men att behöva lämna någonting man inte vill lämna hemma för att verkligen åka till ett ställe där det vore en dröm att vara är kanske inte så kul som det låter.
Missförstå mig rätt, jag ser fram emot det, jag ser fram emot det så de pirrar i hela kroppen på mig, men samtidigt gör det så förbenat ont, det gör ont i mig när jag ser vad jag gör mot andra. När är det egentligen okej att sätta ner foten och välja sigsjälv framför andra?
Skolan har börjat nu iaf, måste säga att jag är lite halvt besviken, känns lite för.. Flummigt och ostrukturerat för min del, knappt så jag vet vad vi håller på med och vad ska man då veta vad som är vesäntligt? Vi har diskussioner och föreläsningar, men föreläsningarna kommer vi aldrig fram till någonting på, vi bara.. Filosoferar? Känns det som iaf, han hinner aldrig klart med lektionerna och det finns knappt tid för frågor. Är det inte därför han är där? Är inte en lärare på en lektion för att eleverna ska få chans att ställa frågor och reda ut oklarheter? Jag fattar ingenting..
Sen, bara för att göra en sista gnällansträning så pissar jag på dehär vädret! Regn, iskall blåst och mörker!
You just gotta love Sweden, and you just gotta love life!
jag & morfar, Borlänge 2009
Hur dåligt samvete man än har, är det bättre än inget
Jag har ställts inför valet att välja pest, kolera eller svininfluensan. Jag redan valt, jag har valt att prova något nytt, vidga mina vyer och på så sätt också växa upp. Jag förstår att det är jobbigt att lämnas kvar, det är alltid jobbigt, men att behöva lämna någonting man inte vill lämna hemma för att verkligen åka till ett ställe där det vore en dröm att vara är kanske inte så kul som det låter.
Missförstå mig rätt, jag ser fram emot det, jag ser fram emot det så de pirrar i hela kroppen på mig, men samtidigt gör det så förbenat ont, det gör ont i mig när jag ser vad jag gör mot andra. När är det egentligen okej att sätta ner foten och välja sigsjälv framför andra?
Skolan har börjat nu iaf, måste säga att jag är lite halvt besviken, känns lite för.. Flummigt och ostrukturerat för min del, knappt så jag vet vad vi håller på med och vad ska man då veta vad som är vesäntligt? Vi har diskussioner och föreläsningar, men föreläsningarna kommer vi aldrig fram till någonting på, vi bara.. Filosoferar? Känns det som iaf, han hinner aldrig klart med lektionerna och det finns knappt tid för frågor. Är det inte därför han är där? Är inte en lärare på en lektion för att eleverna ska få chans att ställa frågor och reda ut oklarheter? Jag fattar ingenting..
Sen, bara för att göra en sista gnällansträning så pissar jag på dehär vädret! Regn, iskall blåst och mörker!
You just gotta love Sweden, and you just gotta love life!
jag & morfar, Borlänge 2009Hur dåligt samvete man än har, är det bättre än inget
