11/10
Peew.. Eftermiddagen har bestått av ensamhet då min älskade har varit på jobbet. Detta har inneburit en springtur, plugg, en lång dusch, plock av ögonbrynen (som behövde det så desperat så att snart hade jag fått namnge dom) och bara allmänt mys.
Även om jag älskar D så tror jag att det är bra att vara ifrån varandra lite, sakna varandra. Och det gör jag nästan direkt, när jag fått mättat mitt egoistbehov kommer saknaden krypande över mig och jag bara vill att han ska komma hem.
Även om jag älskar D så tror jag att det är bra att vara ifrån varandra lite, sakna varandra. Och det gör jag nästan direkt, när jag fått mättat mitt egoistbehov kommer saknaden krypande över mig och jag bara vill att han ska komma hem.
Komma hem till mig. Jag vill att han ska längta efter MIG!
Har vi inte alla haft den känslan? När man bara vill ringa en person för att fråga om dom tänker på just en själv? Man vill överraska dom för att dom ska se hur mycket man tycker om dom? Hur frustrerande det är när man vill tala om för någon hur mycket man tycker om den personen men det känns som att orden inte riktigt räcker till?
Så känner jag för dig D.. Jag vet att jag kan vara jobbig att leva med, att jag kan svänga, vara arg för ingenting och bara vara. Allmänt jobbig. Men innerst inne finns det ingen annan jag hellre vill lägga mig bredvid när det blir mörkt ute. Det finns ingen annan jag vill dela mitt liv med. Det är du som bevisat för mig hur mitt liv kan se ut. Hur bra det kan vara! Med dig. Att känna din värme, och allting du gått igenom bara för att få vara med mig är någonting jag inte kan sätta i ord.
Du är min andra halva. Min partner. Och att jag inte kan få fram i ord vad du betyder för mig gör mig knäpp. Hur ska jag kunna förklara för dig? Vad ska jag göra?
Vi ska åka till Turkiet tillsammans, i två veckor. Bara vårda om varandra, tycka om varandra. Och som jag längtar.
Vi ska åka till Turkiet tillsammans, i två veckor. Bara vårda om varandra, tycka om varandra. Och som jag längtar.
Jag älskar dig David. Du är den personens bröst som mitt hjärta har valt att slå i.
Ora pro nobis
Bed för oss
10/10
Aaah! Äntligen har man börjat komma iordning här, lägenheten är nästan klar (vad jag menar med nästan är totalt en definitionsfråga) och jag trivs så himla bra. Förutom just nu att grannarna två våningar ovanför oss hade fest igår vilket har resulterat i lite fina fimpar och spyor på våran balkong.
Kom ihåg:
Det är det viktigaste
Jag måste säga att jag är stolt över migsjälv att jag kunde gå upp, plinga på dörren och snällt bara be dom att helt enkelt bara komma ner och torka upp det.. Dom har inte varit här än, så man kan bara hoppas på att dom kommer under kvällens gång.
Jag har tänkt lite, hur är det egentligen med dethär att bo i hyresrätt? Jag förstår att man inte kan störa grannar varje helg med storkalas och ha massa folk hela tiden så man låter och stör. Men detta är ju även mitt hem, jag måste få kunna ha fest nångång, annars.. Ja, då finns det ju alltid någonting man kan störa sig på? Eller hur? Vi hörde dom igår, hela kvällen, och en del på natten. Men samtidigt, det var lördagskväll, vad spelar det för roll? Så länge dom inte gör sönder någonting eller förstör på annat sätt. Visst att vi fick lite oönskat maginnehåll på våran balkong, men det är inte värre än att dom får komma och torka bort det helt enkelt.
Är det inte lätt att sätta sig ner och tycka att livet är allmänt tråkigt? Men tänk så bra vi har det egentligen, vi har mat på bordet, vi har tak över huvudet, jag har fått chansen att utbilda mig och skaffa ett jobb. Och jag är ingen ängel, långt ifrån, jag kan också tycka att livet är pest och pina.. Sätta mig ner och leka martyr, tycka att livet är allmänt emot mig och ingenting går som jag vill. Men frågan är:
Anstränger jag mig tillräckligt?
Anstränger jag mig tillräckligt för att få mitt liv att gå åt det hållet jag vill att det ska gå? Eller sätter jag mig ner och väntar på att någon ska fixa det åt mig? Förväntar jag mig att samhället ska rädda mig ifall jag inte orkar mer?
Behöver inte vara samhället heller iofs, kan vara familj, sambo eller någon i ens närhet. Är det inte lätt att vara staketkusk? Är det inte lätt att tala om för alla andra vad som är bra eller inte? Men hur bra är vi på att granska oss själva?
Hur lätt är det inte att säga till när man själv anser att man inte blir rätt bemött? Men den riktiga frågan vi måste ställa oss är:
Hur bemöter jag andra?
Tänk ändå, vi har fått chansen i ett sverige där vi kan uppfylla våra drömmar. Exakt allting handlar inte om hur mycket pengar vi har.. Det handlar om hur mycket vi anstränger oss! Hur mycket vilja som besitter oss. Hur vi bemöter andra, hur vi bemöter samhället och hur mycket vi accepterar vad som är okej för oss och inte.
Ingen tvingar oss att leva det livet vi väljer att leva.
Jag anser mig vara välsignad. Jag har en lägenhet, jag läser på högskolan, jag har underbara vänner, en underbar familj, en underbar sambo. Jag har möjlighet att resa, jag har möjlighet att utvecklas.
Jag har alltså en möjlighet att vända livet åt det hållet jag vill.
Jag väljer själv.
Gör det du också, välj ditt eget liv. Välj personen du ska vara. Låt ingen annan leva ditt liv, det är helt och hållet ditt.
Kom ihåg:
Det enda hindren som finns i världen, dom finns där för att du själv sätter upp dom. Det innebär också att du, och endast du själv kan överkomma hindren som finns i din värld. Ta stöd av din familj och dina vänner. Men i slutändan är det du som bestämmer om dom ska finnas där.
Du har möjligheten att ändra, förbättra. Se till att hitta vad livskvalitet betyder för dig.
Du har möjligheten att ändra, förbättra. Se till att hitta vad livskvalitet betyder för dig.
Det är det viktigaste
Posse est velle
Att vilja är att kunna
