28/6
Följ mig på www.norrlandochvi.blogg.se
under vecka 26 istället där det kommer vara många uppdateringar och roliga bilder!! WE NO SPEAK AMERICANO!!!
under vecka 26 istället där det kommer vara många uppdateringar och roliga bilder!! WE NO SPEAK AMERICANO!!!
7/6 again
Jag vet att jag redan skrivit ett inlägg idag.. Men jag måste bara få skriva av mig.. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Jag försöker sätta mig in i CC:s senario, tänk att förlora den som man älskar mest.
Det kan vara ens son, dotter, pojk/flickvän, mamma, pappa, syskon, husdjur.. Vad som helst.
Tänk att den personen som står bredvid dig idag, som skrattar med dig idag och som finns där med dig idag, är borta imorgon.
Allt som finns kvar är minnen. Och deras saker. Alla saker som man kan förknippa med den personen, bilder man kan se på den personen. Men man kan aldrig mer få se, få röra, få höra eller känna den personen.
Vad gör man?
Vad skulle jag göra..?
Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina närmaste. Mitt liv. Det skulle vara som att en del av mig dog.. Och det kanske den gör? Den delen kanske aldrig kommer tillbaka, man blir inte den hela människan man varit innan. Jag hade aldrig blivit.. Jag.. igen.
Hade jag kunnat gå vidare? Hade jag varit tvungen att gå vidare? Eller hade jag valt att gömma mig i det förgångna, att strunta i morgondagen. Ingenting spelar någon roll längre. Hade jag blivit sån? Jag vill inte veta. Jag vill aldrig förlora dem som står mig närmast. Men ingen vet vilka änglar gud väljer att ta tillbaka imorgon?
Vad ska man göra då? Jag försöker att älska idag, för ingen vet. Jag tänker inte ta risken. Jag vill inte vara ovän med någon, tänk om den personen inte finns imorgon och vi har gått och lagt sig som ovänner? Nejtack.
Det finns alltid människor man inte kommer överens med, så funkar livet. Men man ska aldrig önska andra olycka.
Jag försöker ta tillvara på idag, älska dom som är mig nära. Ta tillvara på tiden med dom. Livet är alldeles för kort för att bråka, söka osämja.
Ju starkare jag blir i migsjälv, ju mer inser jag detta. Det är så lätt att stöta bort människor för att man inte vill bli sårad. Men ack så mycket svårare att bjuda in människor, vilja älska. Hur kommer det sig?
Självklart gör det ont att bli sårad, sviken, förrådd. Men samtidigt, finns det ingenting härligare än att umgås med folk man tycker om. Man finner en känsla av ro och kärlek som är svår att hitta någon annanstans.
Som jag inte skulle vilja byta bort för någonting i världen.
Det finns så många som har förlorat någon som de älskat, som stått dem nära, som skulle ge allt i världen för att få tillbaka den personen (eller djuret) bara för en dag. En kväll, en timma! Kanske för att ställa allt tillrätta eller bara för att kunna röra och prata med den personen en sista gång, för att kunna säga adjö, förlåt, hej eller "jag älskar dig" en sista gång.
Och här sitter vi, utan att veta hur mycket tid vi har kvar på jorden. Och skapar bråk och osämja. Varför? Varför kan inte världen leva i såpass mycket kärlek vi bara kan? Alla kan inte komma överens, men man behöver inte bråka.
Bara en tanke som slog mig såhär på måndagskvällen efter att ha suttit och tittat igenom Marcus minnessida och tänt ett ljus för honom.
CC saknar dig, och jag vet att det inte går en dag utan att han tänker på dig. Alla fina stunder ni hade tillsammans och att ni fick alldeles för lite tid. Jag önskar att jag kunde ge det till er. Kanske en kväll, en dag, en vecka. Jag hade tagit vad jag hade kunnat för att ge dig tillbaka till honom.
Ingen människa ska behöva uppleva det som han gjort
Så jag ber dig, snälla Marcus. Visa någonting för oss, visa att du finns här bland oss och hjälper din pappa när han behöver det, när inte våra medel hjälper till längre. När hjälpen han söker finns bortom våra gränser. Visa din kärlek då och hjälp honom på vägen tills ni ses igen.
Och tills vi ses för första gången, då du kan upplysa mig om hur jag kan hjälpa mina älskade som är kvar på denna jord efter att jag gått bort.
Även om vi aldrig hann träffas så känns det som att du är medlem i min familj, rättare sagt, du ÄR en medlem i min familj. Och jag vill gärna höra mer historier om dig, om hur fantastisk du var. Och jag tror faktiskt att du var världens bästa son.
Tack för mig
Det kan vara ens son, dotter, pojk/flickvän, mamma, pappa, syskon, husdjur.. Vad som helst.
Tänk att den personen som står bredvid dig idag, som skrattar med dig idag och som finns där med dig idag, är borta imorgon.
Allt som finns kvar är minnen. Och deras saker. Alla saker som man kan förknippa med den personen, bilder man kan se på den personen. Men man kan aldrig mer få se, få röra, få höra eller känna den personen.
Vad gör man?
Vad skulle jag göra..?
Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina närmaste. Mitt liv. Det skulle vara som att en del av mig dog.. Och det kanske den gör? Den delen kanske aldrig kommer tillbaka, man blir inte den hela människan man varit innan. Jag hade aldrig blivit.. Jag.. igen.
Hade jag kunnat gå vidare? Hade jag varit tvungen att gå vidare? Eller hade jag valt att gömma mig i det förgångna, att strunta i morgondagen. Ingenting spelar någon roll längre. Hade jag blivit sån? Jag vill inte veta. Jag vill aldrig förlora dem som står mig närmast. Men ingen vet vilka änglar gud väljer att ta tillbaka imorgon?
Vad ska man göra då? Jag försöker att älska idag, för ingen vet. Jag tänker inte ta risken. Jag vill inte vara ovän med någon, tänk om den personen inte finns imorgon och vi har gått och lagt sig som ovänner? Nejtack.
Det finns alltid människor man inte kommer överens med, så funkar livet. Men man ska aldrig önska andra olycka.
Jag försöker ta tillvara på idag, älska dom som är mig nära. Ta tillvara på tiden med dom. Livet är alldeles för kort för att bråka, söka osämja.
Ju starkare jag blir i migsjälv, ju mer inser jag detta. Det är så lätt att stöta bort människor för att man inte vill bli sårad. Men ack så mycket svårare att bjuda in människor, vilja älska. Hur kommer det sig?
Självklart gör det ont att bli sårad, sviken, förrådd. Men samtidigt, finns det ingenting härligare än att umgås med folk man tycker om. Man finner en känsla av ro och kärlek som är svår att hitta någon annanstans.
Som jag inte skulle vilja byta bort för någonting i världen.
Det finns så många som har förlorat någon som de älskat, som stått dem nära, som skulle ge allt i världen för att få tillbaka den personen (eller djuret) bara för en dag. En kväll, en timma! Kanske för att ställa allt tillrätta eller bara för att kunna röra och prata med den personen en sista gång, för att kunna säga adjö, förlåt, hej eller "jag älskar dig" en sista gång.
Och här sitter vi, utan att veta hur mycket tid vi har kvar på jorden. Och skapar bråk och osämja. Varför? Varför kan inte världen leva i såpass mycket kärlek vi bara kan? Alla kan inte komma överens, men man behöver inte bråka.
Bara en tanke som slog mig såhär på måndagskvällen efter att ha suttit och tittat igenom Marcus minnessida och tänt ett ljus för honom.
CC saknar dig, och jag vet att det inte går en dag utan att han tänker på dig. Alla fina stunder ni hade tillsammans och att ni fick alldeles för lite tid. Jag önskar att jag kunde ge det till er. Kanske en kväll, en dag, en vecka. Jag hade tagit vad jag hade kunnat för att ge dig tillbaka till honom.
Ingen människa ska behöva uppleva det som han gjort
Så jag ber dig, snälla Marcus. Visa någonting för oss, visa att du finns här bland oss och hjälper din pappa när han behöver det, när inte våra medel hjälper till längre. När hjälpen han söker finns bortom våra gränser. Visa din kärlek då och hjälp honom på vägen tills ni ses igen.
Och tills vi ses för första gången, då du kan upplysa mig om hur jag kan hjälpa mina älskade som är kvar på denna jord efter att jag gått bort.
Även om vi aldrig hann träffas så känns det som att du är medlem i min familj, rättare sagt, du ÄR en medlem i min familj. Och jag vill gärna höra mer historier om dig, om hur fantastisk du var. Och jag tror faktiskt att du var världens bästa son.
Tack för mig
Respice post te, mortalem te esse memento
Se dig omkring, minns att du är dödlig
Se dig omkring, minns att du är dödlig
1/6
Första juni! De två orden som ligger så fint i min mun. 1 juni. Vet ni vad det innebär? Sommaren är HÄR! Folket börjar röra sig utåt, man grillar, solar, badar.. Man kan rida barbacka!
Åh jag blir alldeles lycklig!
Det är så himla viktigt att göra saker som man tycker om att göra, även om man inte kan göra det hela tiden. Det är sådant som gör en till en bättre människa. Iallafall jag.
Jag har ju till exempel börjat cykla till stallet nu, 1 mil fram och tillbaka. Och nu när det är solsken är det inga problem med den vägen, förutom att det är jobbigt då ^^
Men man kan cykla där, njuta av solen, njuta av livet och veta att man är påväg till en av de bästa platserna på jorden. Stallet!
Jag har nog inte riktigt insett hur mycket hästarna hjälper mig i detta. Det är en plats där jag kan se ut som att jag nyss vaknat. Jag kan sitta i gräset och pussa på en hästmule hela dagen utan problem. Jag kan sitta där och filosofera om livet, jag kan se hur dom rofullt tuggar på ett grässtrå och själva njuter av solens strålar och de välkomnar ofta värmen med ett litet bocksprång och full galopp. Alla som själva håller på med hästar eller njuter av deras underbara natur vet vad jag menar.
Så idag ska Samantha ridas en stund i paddocken, för hon var så himla fin igår så jag kan ta det lite lugnt. Och Explosiv ska också iofs joggas lite i paddocken då hon ska gå Clear Round imorgon på Valsäng 120, 120 så hon kan behöva sina krafter.
Mammas lilla gumma.
Treneke ska gå 120, 130 imorgon med då inte som mig som ryttare. ( aldrig någonsin med mig som ryttare ) då hon inte är en häst som passar mig, plus att hon är syrrans. Kan ju ha någonting med det att göra!
Helgen har varit underbar (igen) då den har tillbringats med alla underbara vänner igen, som alltid. Helt sjukt att man är ett såpass sammansvetsat gäng där alla är välkomna och alla spelar en betydande roll. Ni är bäst av allt och alla.
Nu väntar en korg tvätt på mig och sen cykelturen till stallet i solskenet.
Ha det underbar bra allihopa, och ta hand om varandra. (Notera att om ni känner lite avsaknad av mig finns jag alltid på mobilen, bara så ni vet! hihi )
Jag och Explosiv 120-125 kombination med räcke in, smal oxer ut
Åh jag blir alldeles lycklig!
Det är så himla viktigt att göra saker som man tycker om att göra, även om man inte kan göra det hela tiden. Det är sådant som gör en till en bättre människa. Iallafall jag.
Jag har ju till exempel börjat cykla till stallet nu, 1 mil fram och tillbaka. Och nu när det är solsken är det inga problem med den vägen, förutom att det är jobbigt då ^^
Men man kan cykla där, njuta av solen, njuta av livet och veta att man är påväg till en av de bästa platserna på jorden. Stallet!
Jag har nog inte riktigt insett hur mycket hästarna hjälper mig i detta. Det är en plats där jag kan se ut som att jag nyss vaknat. Jag kan sitta i gräset och pussa på en hästmule hela dagen utan problem. Jag kan sitta där och filosofera om livet, jag kan se hur dom rofullt tuggar på ett grässtrå och själva njuter av solens strålar och de välkomnar ofta värmen med ett litet bocksprång och full galopp. Alla som själva håller på med hästar eller njuter av deras underbara natur vet vad jag menar.
Så idag ska Samantha ridas en stund i paddocken, för hon var så himla fin igår så jag kan ta det lite lugnt. Och Explosiv ska också iofs joggas lite i paddocken då hon ska gå Clear Round imorgon på Valsäng 120, 120 så hon kan behöva sina krafter.
Mammas lilla gumma.
Treneke ska gå 120, 130 imorgon med då inte som mig som ryttare. ( aldrig någonsin med mig som ryttare ) då hon inte är en häst som passar mig, plus att hon är syrrans. Kan ju ha någonting med det att göra!
Helgen har varit underbar (igen) då den har tillbringats med alla underbara vänner igen, som alltid. Helt sjukt att man är ett såpass sammansvetsat gäng där alla är välkomna och alla spelar en betydande roll. Ni är bäst av allt och alla.
Nu väntar en korg tvätt på mig och sen cykelturen till stallet i solskenet.
Ha det underbar bra allihopa, och ta hand om varandra. (Notera att om ni känner lite avsaknad av mig finns jag alltid på mobilen, bara så ni vet! hihi )
Jag och Explosiv 120-125 kombination med räcke in, smal oxer ut
Qui statuit aliquid parte inaudita altera, aequum licet statuerit
Den som låter dom falla utan ha hört den ena parten är inte rättvis, även om domen är rättvis
