9/11
Jag har funderat på en sak. Vad är det som gör att människor aldrig är nöjda? Varför är aldrig människor nöjda med det dom har, utan de ständigt söker efter mer?
Om jag skulle gå ut i TV och inte vara migsjälv, kanske supa sönder, knarka, ligga runt, för att sedan skaffa mig en megablogg och skriva ut om hur dåligt jag mått hela livet och att jag är en djup människa?
Varför inte bara presentera sig som en djup jordnära människa från första början?
Man väljer väl själv hur man ska presentera sig? Hur man vill framstå?
Människor söker kändisskap på alla möjliga sätt, när dom sen får den uppmärksamheten de söker, då är det inte bra heller? Och ska då börja prata om olika depressioner och hur dåligt de mått i hela sitt liv?
Varför lägger man fram en viss image för att sedan totaländra sig på bloggar eller genom andra uttalanden och gnälla över att folk har fått fel uppfattning om en?
Om jag skulle gå ut i TV och inte vara migsjälv, kanske supa sönder, knarka, ligga runt, för att sedan skaffa mig en megablogg och skriva ut om hur dåligt jag mått hela livet och att jag är en djup människa?
Varför inte bara presentera sig som en djup jordnära människa från första början?
Kan man verkligen bete sig på ett visst sätt och sedan förvänta sig att folk inte ska få förutfattade meningar?
Man väljer väl själv hur man ska presentera sig? Hur man vill framstå?
Men jag tror att det är viktigt att vi slutar tycka så himla synd om oss själva, vara sådana martyrer! Vad får man ut av det?
Det är lite intressant när folk säger "det är inte konstigt att kändisar blir tillsammans med kändisar, dom vet ju hur dom har det"
Jovisst, om man är en stor hollywood skådis så är det kanske svårt att ha ett "normalt" liv där man kan gå och handla mat utan att ha fjorton miljoner människor som fotograferar.
Men varför skulle den personen ha svårt att hitta någon som ser den för den personen som han/hon är? Alla människor är inte ytliga och bara ser kändisskap. Dom kanske bara är svårare att hitta?
Men varför skulle den personen ha svårt att hitta någon som ser den för den personen som han/hon är? Alla människor är inte ytliga och bara ser kändisskap. Dom kanske bara är svårare att hitta?
Många skådisar blir kära under en filminspelning, men är det så konstigt? Jag menar, föreställ er själva, ni spelar in en film med en snygg kille/tjej, ni får vara under fanstastiska miljöer, ni ska låtsas vara kära i varandra. Självklart kommer det fram känslor, det är nog ganska oundvikligt. Men vad händer när vardagslivet smyger sig på? När man ska anpassa sin filmkärlek i vanliga livet? Det håller för vissa, då är det kärlek. Men vissa gör slut direkt, och då blir jag att undra, var det verkligen kärlek då från första början? Eller var det bara en person i rätt stund?
Jag slutar aldrig förvånas hur människor tänker, det är så intressant! Att verkligen lyssna på människor runtomkring en är svårslaget. Att umgås med människor man tycker om och som man känner sig trygg med, det finns inget bättre.
Men det är så lätt att inte vara nöjd ändå, man kan alltid vara lite smalare, mer känd, längre, mindre fötter, större fötter, smalare ben, större rumpa, större bröst, blåa ögon, gröna ögon, blont hår... Ni förstår min poäng. Och så lätt det är att skylla på något eller någon annan, istället för att göra någonting åt det själv?!
Den är dum, ingen vill vara med mig, det är tråkigt, den personen är korkad, samhället är dumt, mina lärare är störda.. Istället för att beakta sigsjälv och fråga sigsjälv vad man egentligen söker i livet. Man ska sträva högre, men endast för ens egen skull, inte för att behaga andra eller för att fly från verkligheten. Vi måste sluta skylla ifrån oss så förbannat.
Livet är inte alltid perfekt och roligt. Mestadels av tiden får man göra saker man inte vill göra för att senare kunna göra saker man vill göra! Jag menar, jag hade kunnat åka till Hollywood, tjänat miljontals kronor, gift mig med det snyggaste och mest eftertraktade jag kunde hitta, bli förföljd överallt, få mitt privatliv uthängt i media, börja knarka, hamna på löpsedlarna, köra rattfull och hamna på rehab för att sedan tappa hela min karriär. Som så många andra.
Visst, det finns många som när man ser en bild på dem så morrar man till lite och tänker "ouff, vilken kille, den skulle man vilja sätta tänderna i".. Sen kommer David och kramar mig bakifrån, gosar mig lite i nacken och jag blir varm i hela kroppen. Det är då jag inser det.
Livet handlar inte om kändisskap eller pengar, Hollywood är ytligt, många, många, många är ytliga, även jag ibland, jag menar, min kändiskrush på Taylor Lautner är bara ytlig, jag har ingen aning hur han är som person, bara hur han framträder i media. Kan vara sån han är, kanske inte, hur ska man veta? Ytlighet är också fysisk attraktion. Han är väldigt läcker, enligt mig, men som vissa säger att dom älskar en viss kändis, jag fattar det inte. Man är kär i utseendet, inte i personen. Är en stor skillnad som man måste dra. Man säger också att vissa människor där är mer "ärliga" än andra och det kommer ut den ena självbiografin efter den andra. Är inte det ytligt då? Att först bli en storkändis och göra sig ett varumärke av sitt utseende, för att sedan bli vråldjup och bli den nya Dr.Phil? Nejtack. Idag är det mer ovanligt att ha haft en bra och lycklig uppväxt än en fruktansvärd uppväxt som var och varannan verkar ha haft nuförtiden.
Gå ut med att vara djupa från första början då i sådana fall.. Johnny Depp är ett bra exempel på det tycker jag. Som inte spelar på sitt kändisskap och är på varenda premiär överallt. Ändå är han en flickidol. Tänkvärt tycker jag.
Jag är nöjd med det jag har, och det är inte så lite kan jag säga. Jag har kärlek, jag har kärlek till min sambo, jag har kärlek till min familj och jag har kärlek till mina vänner. Hela världen vet inte vem jag är. Världen bryr sig inte heller för den delen. Skönt.
Quid rides? Mutato nomine de te fabula narratur
Varför skrattar du? Byt ut namnen, och sagan handlar om dig
