28/4
Jag vet att jag är sjukt dålig på att uppdatera, men jag finner ingen inspiration längre.. Jag längtar något sjukt till sommaren dock.
När man tittar nu på hur det knoppar på träden och gräset börjar växa så alldeles spritter det inom mig!
Jag umgås mycket mer med vänner nu än vad jag gjort på länge, mina knakiga relationer som varit nu under vinter och vårhalvåret har ordnat upp sig och jag har ingenting otalt med någon. Känns så himla skönt! Äntligen känner jag hur det börjar lätta från mina axlar. Allt börjar ordna upp sig.
En ny sak som måste nämnas, jag har TATUERAT mig! Jag har fallit för grupptrycket av samhället och anslutit mig till gruppen av tatuerade människor. Men det gör ingenting, för jag älskar min fina text på ryggen! <3
Jag har inte heller några ångestattacker, jag börjar lugna mig med allting! Och det är tack vare alla människor som stöttat och älskat mig genom hela den processen. Som ställt upp för mig till 1000% jämt. Tack!
Helgen har även varit underbar! I fredags var vi ute.. eller ja "ute" (det var typ inga andra än vi ute) ^^ Så först kom Nella och Jennifer hit så gjorde vi oss iordning. Sen åkte vi till Simon där det var massa andra människor med lite förfest. Vid halv 12 drog vi in till HK men noll folk så vi åkte till MCDonalds och sen hem :) Iaf jag!
Sen i lördags körde jag tidningar först och Alexander var så snäll att han åkte med, så nu kommer jag aldrig kunna lyssna på "I would walk 500 miles, and I would walk 500 more" utan att dra på smilbanden rejält!! =) Haha, man kan inte låta bli att skratta när man är med dig! Så skojjigt!
På eftermiddagen sen kom Nella och Jejja och provred Samantha, många skratt där också! På kvällen blev det grillning hos mig, där jag i min blindhet trodde att vi skulle bli runt 10 pers, men vi blev typ 27. Men det gör ingenting för vi alla hade så roligt ändå! Många människor man fick träffat som man inte träffat på länge! Kanonkul!
Med andra ord har det varit en underbar helg och jag ger mig den på att kommande helg ska bli lika underbar den!
Ska också försöka ta mig in till Anette någon dag också så hon får bjuda mig på kaffe! =)
Lite bilder från helgen kommer HÄR
Jejja
Jag måste varit otroligt glad=)
Martin och Jejja
Simon, en av de roligaste killarna jag vet!
MCDonalds efter misslyckat utepartajj ;) Bråse och finaste Nella
Man kan inte låta bli att skratta med Fridays, titta på henne! Helskön! :D
Tatueringen, I love it.. Lägger upp lite fler bilder på den bara för att jag älskar den sååååå!
Love it love it love it
När man tittar nu på hur det knoppar på träden och gräset börjar växa så alldeles spritter det inom mig!
Jag umgås mycket mer med vänner nu än vad jag gjort på länge, mina knakiga relationer som varit nu under vinter och vårhalvåret har ordnat upp sig och jag har ingenting otalt med någon. Känns så himla skönt! Äntligen känner jag hur det börjar lätta från mina axlar. Allt börjar ordna upp sig.
En ny sak som måste nämnas, jag har TATUERAT mig! Jag har fallit för grupptrycket av samhället och anslutit mig till gruppen av tatuerade människor. Men det gör ingenting, för jag älskar min fina text på ryggen! <3
Jag har inte heller några ångestattacker, jag börjar lugna mig med allting! Och det är tack vare alla människor som stöttat och älskat mig genom hela den processen. Som ställt upp för mig till 1000% jämt. Tack!
Helgen har även varit underbar! I fredags var vi ute.. eller ja "ute" (det var typ inga andra än vi ute) ^^ Så först kom Nella och Jennifer hit så gjorde vi oss iordning. Sen åkte vi till Simon där det var massa andra människor med lite förfest. Vid halv 12 drog vi in till HK men noll folk så vi åkte till MCDonalds och sen hem :) Iaf jag!
Sen i lördags körde jag tidningar först och Alexander var så snäll att han åkte med, så nu kommer jag aldrig kunna lyssna på "I would walk 500 miles, and I would walk 500 more" utan att dra på smilbanden rejält!! =) Haha, man kan inte låta bli att skratta när man är med dig! Så skojjigt!
På eftermiddagen sen kom Nella och Jejja och provred Samantha, många skratt där också! På kvällen blev det grillning hos mig, där jag i min blindhet trodde att vi skulle bli runt 10 pers, men vi blev typ 27. Men det gör ingenting för vi alla hade så roligt ändå! Många människor man fick träffat som man inte träffat på länge! Kanonkul!
Med andra ord har det varit en underbar helg och jag ger mig den på att kommande helg ska bli lika underbar den!
Ska också försöka ta mig in till Anette någon dag också så hon får bjuda mig på kaffe! =)
Lite bilder från helgen kommer HÄR
Jejja
Jag måste varit otroligt glad=)
Martin och Jejja
Simon, en av de roligaste killarna jag vet!
MCDonalds efter misslyckat utepartajj ;) Bråse och finaste Nella
Man kan inte låta bli att skratta med Fridays, titta på henne! Helskön! :D
Tatueringen, I love it.. Lägger upp lite fler bilder på den bara för att jag älskar den sååååå!
Love it love it love it
Pars maior lacrimas ridet et intus habet
Man ler åt sina tårar men har dem i sitt hjärta
Man ler åt sina tårar men har dem i sitt hjärta
21/4
Vänner är någonting som är klart underskattat. De finns alltid där när man behöver dom, hjälper till att gräva upp en från gropen man har en tendens att gräva åt sigsjälv. Dom tycker om mig för precis den jag är. Jag.
En klok vän sa till mig igår "Hur kan du förvänta dig att andra ska älska dig, när du inte älskar digsjälv?"
Jag vet inte, jag önskar väl att genom mina vänner och genom tid så kommer jag till att börja älska migsjälv mer. Det är inte så att jag hatar migsjälv, verkligen inte. Men.. Jag är inte trygg med migsjälv, jag trivs inte i bara mitt sällskap.
Jag söker närhet, bekräftelse.
Ni kan nog missförstå mig nu, det handlar inte alltid om fysisk kontakt. Men jag blir så rastlös och orolig. Och eftersom att jag är en grubblare så tänker jag halvt ihjäl mig så fort jag blir ensam med mina tankar.
Jag tror att om man är min kompis så måste man ha ett sjuhelsikes tålamod med mig. Jag blir lätt rastlös, jag pratar alldeles för mycket och jag kan svänga vansinnigt fort i mitt humör.
Men samtidigt vet jag, om de verkligen är mina vänner, och orkar stå ut med mig. Då klarar man det mesta!
Jag säger inte detta alls för att få nån sympati eller medlidande, det pallar jag inte med. Vad jag försöker berätta för er är att jag måste bli trygg i migsjälv. Men tills dess får ni ha lite tålamod med mig, jag kan vela, vara tråkig, arg, sur.. Allt detta för att jag är så förvirrad.
Jag trodde att jag hittat någonting att luta mig emot, fel. Och åter igen slår jag undan benen på migsjälv för att jag är så satans dum. Så naiv.
Jag måste lära mig, jag måste vara mer rädd om migsjälv. Jag är ändå viktig, jag förtjänar bra! Det är ändå så att den enda som kommer ligga brevid mig i graven är jagsjälv. Är det någon som jag tvingas att leva med hela livet så är det jag. Och det är ingen bra sak att vara trött på sigsjälv. Det blir bara ett evigt fajtande.
Jag talar av egen erfarenhet.
Så vilken TUR att jag har de bästa vännerna i hela världen som drar ut mig på äventyr även om jag inte vill. Även om jag bara vill lägga mig i fosterställning nånstans i ett hörn och dra en osynlighetsmantel över mig. Så drar dom ut mig, dom får mig att skratta och dom får mig att må bra.
Så egentligen vill jag bara tacka er. För att ni gör mig glad, för att ni hjälper mig med den nedrans gropen och att ni tvingar upp mig på fötter igen. Tack för att ni är så roliga, så goa, så underbara och för att ni orkar stå ut mig när jag får mina knäppryck.
Tack för att ni ger mig en spark i baken när jag behöver det och en klapp på kinden sen när jag behöver det. Tack för att ni allihopa är unika och speciella och att ni alla har små finurliga knäppheter för er. Tack för att ni alla är olika. Tack för att ni är så vansinnigt speciella för mig.
Och det största tacket kommer från hjärtat, tack för att ni tycker om mig!
Dixi et salvavi animam meam
Jag har talat och räddat min själ
En klok vän sa till mig igår "Hur kan du förvänta dig att andra ska älska dig, när du inte älskar digsjälv?"
Jag vet inte, jag önskar väl att genom mina vänner och genom tid så kommer jag till att börja älska migsjälv mer. Det är inte så att jag hatar migsjälv, verkligen inte. Men.. Jag är inte trygg med migsjälv, jag trivs inte i bara mitt sällskap.
Jag söker närhet, bekräftelse.
Ni kan nog missförstå mig nu, det handlar inte alltid om fysisk kontakt. Men jag blir så rastlös och orolig. Och eftersom att jag är en grubblare så tänker jag halvt ihjäl mig så fort jag blir ensam med mina tankar.
Jag tror att om man är min kompis så måste man ha ett sjuhelsikes tålamod med mig. Jag blir lätt rastlös, jag pratar alldeles för mycket och jag kan svänga vansinnigt fort i mitt humör.
Men samtidigt vet jag, om de verkligen är mina vänner, och orkar stå ut med mig. Då klarar man det mesta!
Jag säger inte detta alls för att få nån sympati eller medlidande, det pallar jag inte med. Vad jag försöker berätta för er är att jag måste bli trygg i migsjälv. Men tills dess får ni ha lite tålamod med mig, jag kan vela, vara tråkig, arg, sur.. Allt detta för att jag är så förvirrad.
Jag trodde att jag hittat någonting att luta mig emot, fel. Och åter igen slår jag undan benen på migsjälv för att jag är så satans dum. Så naiv.
Jag måste lära mig, jag måste vara mer rädd om migsjälv. Jag är ändå viktig, jag förtjänar bra! Det är ändå så att den enda som kommer ligga brevid mig i graven är jagsjälv. Är det någon som jag tvingas att leva med hela livet så är det jag. Och det är ingen bra sak att vara trött på sigsjälv. Det blir bara ett evigt fajtande.
Jag talar av egen erfarenhet.
Så vilken TUR att jag har de bästa vännerna i hela världen som drar ut mig på äventyr även om jag inte vill. Även om jag bara vill lägga mig i fosterställning nånstans i ett hörn och dra en osynlighetsmantel över mig. Så drar dom ut mig, dom får mig att skratta och dom får mig att må bra.
Så egentligen vill jag bara tacka er. För att ni gör mig glad, för att ni hjälper mig med den nedrans gropen och att ni tvingar upp mig på fötter igen. Tack för att ni är så roliga, så goa, så underbara och för att ni orkar stå ut mig när jag får mina knäppryck.
Tack för att ni ger mig en spark i baken när jag behöver det och en klapp på kinden sen när jag behöver det. Tack för att ni allihopa är unika och speciella och att ni alla har små finurliga knäppheter för er. Tack för att ni alla är olika. Tack för att ni är så vansinnigt speciella för mig.
Och det största tacket kommer från hjärtat, tack för att ni tycker om mig!
Dixi et salvavi animam meam
Jag har talat och räddat min själ
9/4
Idag fyller han 40 år, mannen i vårat gamla liv som gjort oss så mycket skada, så mycket ont. Idag sitter han med familj och "vänner" och skrattar. Det är tragiskt hur människan är utformad. Vi säger saker för att såra, ställer oss själva i bättre dager för att slippa ta tag i oss själva.
Projicerar problemen över till andra och sätter näsan i vädret.
Människan är vansinnigt egoistisk enligt mig.
Man sätter alltid sigsjälv främst. Snacka om tragiskt öde. Är inte hela meningen med våran existens att älska och värna om varandra? Istället för att utrota, hata, kriga och såra?
Jag kan komma på migsjälv ibland, att jag väljer att INTE titta på nyheterna, för att det är så tråkigt. Man blir bara deprimerad.
Uppror hit, krig dit, ,mord, bortrövanden, våldtäkter och hat hör inte till ovanligheterna på nyhetssändningarna idag. Varför inte komma med glada nyheter? Varför inte sprida ett leende ut till omvärlden?
Jag såg en dokumentär en gång om en kille som stod ute mitt på gatan i Stockholm (tror jag att det var) och delade ut gratis kramar. Av alla människor som gick förbi honom så kanske han fick 15 kramar sammanlagt på en hel dag!! 15 av alla som gick förbi honom i Stockholm. För att alla antog att han ville ha någonting för det, att det var något slags trick. Tragiskt är det enda ord jag kan få fram om detta. Att man orkar hålla på? Tänk själv vad glad man blir när man får en kram, en omtanke. Alla människor förtjänar att ha någon som tycker om en, som vill vara med en.
Likadant fick jag ett mail av Malin häromdagen, där det i kort sett handlade om att man inte tar tillvara på varje stund man har.
Det var en kille som hade ställt dig på Washingtons tunnelbanestation och spelade fiol. Tusentals människor passerade honom i minuten, några kastade ett litet mynt utan att stanna och lyssna, bara gick vidare.
Det stod också att några barn ville stanna och lyssna, men föräldrarna drog snabbt vidare.
Violinisten slutade spela efter en timma, inga applåder, ingen reaktion, ingen brydde sig.. Det visade sig iallafall att detta var en av världens bästa violinister som spelade ett av Bachs svåraste stycken som någonsin skrivits och veckan innan hade han spelat för en fullsatt opera (? eller nått) där varje biljett kostat ca 100 dollar.
Detta tycker jag visar på att vi inte uppskattar vardagen, vi ser inte det fina i allt det vanliga..
Oj vilket flummigt inlägg, jag har egentligen bara en sak att säga: Älska varandra♥
Over and out
Projicerar problemen över till andra och sätter näsan i vädret.
Människan är vansinnigt egoistisk enligt mig.
Man sätter alltid sigsjälv främst. Snacka om tragiskt öde. Är inte hela meningen med våran existens att älska och värna om varandra? Istället för att utrota, hata, kriga och såra?
Jag kan komma på migsjälv ibland, att jag väljer att INTE titta på nyheterna, för att det är så tråkigt. Man blir bara deprimerad.
Uppror hit, krig dit, ,mord, bortrövanden, våldtäkter och hat hör inte till ovanligheterna på nyhetssändningarna idag. Varför inte komma med glada nyheter? Varför inte sprida ett leende ut till omvärlden?
Jag såg en dokumentär en gång om en kille som stod ute mitt på gatan i Stockholm (tror jag att det var) och delade ut gratis kramar. Av alla människor som gick förbi honom så kanske han fick 15 kramar sammanlagt på en hel dag!! 15 av alla som gick förbi honom i Stockholm. För att alla antog att han ville ha någonting för det, att det var något slags trick. Tragiskt är det enda ord jag kan få fram om detta. Att man orkar hålla på? Tänk själv vad glad man blir när man får en kram, en omtanke. Alla människor förtjänar att ha någon som tycker om en, som vill vara med en.
Likadant fick jag ett mail av Malin häromdagen, där det i kort sett handlade om att man inte tar tillvara på varje stund man har.
Det var en kille som hade ställt dig på Washingtons tunnelbanestation och spelade fiol. Tusentals människor passerade honom i minuten, några kastade ett litet mynt utan att stanna och lyssna, bara gick vidare.
Det stod också att några barn ville stanna och lyssna, men föräldrarna drog snabbt vidare.
Violinisten slutade spela efter en timma, inga applåder, ingen reaktion, ingen brydde sig.. Det visade sig iallafall att detta var en av världens bästa violinister som spelade ett av Bachs svåraste stycken som någonsin skrivits och veckan innan hade han spelat för en fullsatt opera (? eller nått) där varje biljett kostat ca 100 dollar.
Detta tycker jag visar på att vi inte uppskattar vardagen, vi ser inte det fina i allt det vanliga..
Oj vilket flummigt inlägg, jag har egentligen bara en sak att säga: Älska varandra♥
Over and out
Mendaci homini, ne verum quidem dicenti, credere solemus
Lögnarna tror man inte ens när de talar sanning
Lögnarna tror man inte ens när de talar sanning
