21/4
Vänner är någonting som är klart underskattat. De finns alltid där när man behöver dom, hjälper till att gräva upp en från gropen man har en tendens att gräva åt sigsjälv. Dom tycker om mig för precis den jag är. Jag.
En klok vän sa till mig igår "Hur kan du förvänta dig att andra ska älska dig, när du inte älskar digsjälv?"
Jag vet inte, jag önskar väl att genom mina vänner och genom tid så kommer jag till att börja älska migsjälv mer. Det är inte så att jag hatar migsjälv, verkligen inte. Men.. Jag är inte trygg med migsjälv, jag trivs inte i bara mitt sällskap.
Jag söker närhet, bekräftelse.
Ni kan nog missförstå mig nu, det handlar inte alltid om fysisk kontakt. Men jag blir så rastlös och orolig. Och eftersom att jag är en grubblare så tänker jag halvt ihjäl mig så fort jag blir ensam med mina tankar.
Jag tror att om man är min kompis så måste man ha ett sjuhelsikes tålamod med mig. Jag blir lätt rastlös, jag pratar alldeles för mycket och jag kan svänga vansinnigt fort i mitt humör.
Men samtidigt vet jag, om de verkligen är mina vänner, och orkar stå ut med mig. Då klarar man det mesta!
Jag säger inte detta alls för att få nån sympati eller medlidande, det pallar jag inte med. Vad jag försöker berätta för er är att jag måste bli trygg i migsjälv. Men tills dess får ni ha lite tålamod med mig, jag kan vela, vara tråkig, arg, sur.. Allt detta för att jag är så förvirrad.
Jag trodde att jag hittat någonting att luta mig emot, fel. Och åter igen slår jag undan benen på migsjälv för att jag är så satans dum. Så naiv.
Jag måste lära mig, jag måste vara mer rädd om migsjälv. Jag är ändå viktig, jag förtjänar bra! Det är ändå så att den enda som kommer ligga brevid mig i graven är jagsjälv. Är det någon som jag tvingas att leva med hela livet så är det jag. Och det är ingen bra sak att vara trött på sigsjälv. Det blir bara ett evigt fajtande.
Jag talar av egen erfarenhet.
Så vilken TUR att jag har de bästa vännerna i hela världen som drar ut mig på äventyr även om jag inte vill. Även om jag bara vill lägga mig i fosterställning nånstans i ett hörn och dra en osynlighetsmantel över mig. Så drar dom ut mig, dom får mig att skratta och dom får mig att må bra.
Så egentligen vill jag bara tacka er. För att ni gör mig glad, för att ni hjälper mig med den nedrans gropen och att ni tvingar upp mig på fötter igen. Tack för att ni är så roliga, så goa, så underbara och för att ni orkar stå ut mig när jag får mina knäppryck.
Tack för att ni ger mig en spark i baken när jag behöver det och en klapp på kinden sen när jag behöver det. Tack för att ni allihopa är unika och speciella och att ni alla har små finurliga knäppheter för er. Tack för att ni alla är olika. Tack för att ni är så vansinnigt speciella för mig.
Och det största tacket kommer från hjärtat, tack för att ni tycker om mig!
Dixi et salvavi animam meam
Jag har talat och räddat min själ
En klok vän sa till mig igår "Hur kan du förvänta dig att andra ska älska dig, när du inte älskar digsjälv?"
Jag vet inte, jag önskar väl att genom mina vänner och genom tid så kommer jag till att börja älska migsjälv mer. Det är inte så att jag hatar migsjälv, verkligen inte. Men.. Jag är inte trygg med migsjälv, jag trivs inte i bara mitt sällskap.
Jag söker närhet, bekräftelse.
Ni kan nog missförstå mig nu, det handlar inte alltid om fysisk kontakt. Men jag blir så rastlös och orolig. Och eftersom att jag är en grubblare så tänker jag halvt ihjäl mig så fort jag blir ensam med mina tankar.
Jag tror att om man är min kompis så måste man ha ett sjuhelsikes tålamod med mig. Jag blir lätt rastlös, jag pratar alldeles för mycket och jag kan svänga vansinnigt fort i mitt humör.
Men samtidigt vet jag, om de verkligen är mina vänner, och orkar stå ut med mig. Då klarar man det mesta!
Jag säger inte detta alls för att få nån sympati eller medlidande, det pallar jag inte med. Vad jag försöker berätta för er är att jag måste bli trygg i migsjälv. Men tills dess får ni ha lite tålamod med mig, jag kan vela, vara tråkig, arg, sur.. Allt detta för att jag är så förvirrad.
Jag trodde att jag hittat någonting att luta mig emot, fel. Och åter igen slår jag undan benen på migsjälv för att jag är så satans dum. Så naiv.
Jag måste lära mig, jag måste vara mer rädd om migsjälv. Jag är ändå viktig, jag förtjänar bra! Det är ändå så att den enda som kommer ligga brevid mig i graven är jagsjälv. Är det någon som jag tvingas att leva med hela livet så är det jag. Och det är ingen bra sak att vara trött på sigsjälv. Det blir bara ett evigt fajtande.
Jag talar av egen erfarenhet.
Så vilken TUR att jag har de bästa vännerna i hela världen som drar ut mig på äventyr även om jag inte vill. Även om jag bara vill lägga mig i fosterställning nånstans i ett hörn och dra en osynlighetsmantel över mig. Så drar dom ut mig, dom får mig att skratta och dom får mig att må bra.
Så egentligen vill jag bara tacka er. För att ni gör mig glad, för att ni hjälper mig med den nedrans gropen och att ni tvingar upp mig på fötter igen. Tack för att ni är så roliga, så goa, så underbara och för att ni orkar stå ut mig när jag får mina knäppryck.
Tack för att ni ger mig en spark i baken när jag behöver det och en klapp på kinden sen när jag behöver det. Tack för att ni allihopa är unika och speciella och att ni alla har små finurliga knäppheter för er. Tack för att ni alla är olika. Tack för att ni är så vansinnigt speciella för mig.
Och det största tacket kommer från hjärtat, tack för att ni tycker om mig!
Dixi et salvavi animam meam
Jag har talat och räddat min själ
Kommentarer
Postat av: Anette Berglund
Du är sååå lätt att tycka om !!!
Känner så väl igen från egen ungdoms/nyvuxen-tid. Du har absolut vad som behövs och bitarna kommer att falla på plats så småningom. Då kommer alla jobbiga funderingar att vara dig till nytta.
Vet att du förstår allt detta med ditt stora förnuft. Känslan får komma med tiden. Går tyvärr inte att skynda på.
Så tacksam att få ha lärt känna dig !!
Trackback
